- Zwopper
- Medlem ●
- Tjällmo
Roland D-50 en bortglömd klassiker?
Då denna recension försvann med mitt gamla konto lägger jag in den igen. Jag tycker mig vara hyfsat kvalificerad att recensera denna klassiker, då jag haft tretton (13) stycken genom åren.
Roland D-50 släpptes som en bomb på en syntmarknad som börjat tröttna på DX7-klink och algoritmer.
Ljuden som strömmade ur den var breda, stora, drivande, väsiga, fräsande och bubbliga - levande helt enkelt.
Roland åstadkom detta på ett gammalt beprövat vis; stapla fyra ljudkällor på varandra, spetsa med ett par samplade vågformer, packa slutligen in paketet i chorus & reverb - påminner ganska mycket om majoriteten av dagens syntar, eller hur?!
Chorus hade länge funnits i Rolands syntar, men reverb var de först i världen med, Korg hade förvisso digital-delay i en del av sina syntar redan, men reverb var ett nytt välkommet grepp.
Syntmotorn i D-50 är kompetent t.om. med dagens mått, eller vad sägs om;
·Fyra oscillatorer per röst, 100 PCM samplingar eller digitalt genererade sågtands & pulsvågor, pulsvågornas bredd kan moduleras från någon av de tre LFO som står till buds, envelope, eller anslag. oscillatorerna kan dessutom ringmoduleras med varandra för nya spännande klanger.
·Separata resonanta filter på varje oscillator, dock med den begränsningen att PCM samplingarna inte kan filtreras alls.
·Tre enveloper som förutom att de är förkopplade till tonhöjd, filterfrekvens & amplitud, också kan användas för att styra lite vad som helst.
·Tre separata LFO per röst, sammanlagt sex LFO per patch.
·Två stycken tvåbands EQ per patch
·Två helt ställbara modulationseffekter(chorus, flanger, tremolo etc) per patch - 8 variationer
·32 olika reverb/delay typer
·Vektor-joystick för realtidsåkningar mellan delljuden (som t ex Prophet VS, Korg Wavestation, Kawai K1, Yamaha SY22 & SY35).
·Bi-timbral över MIDI, men det finns flera uppgraderingar som gör den 8 parters multitimbral och som dessutom snabbar upp MIDI-timingen, som i originalutförande är mer än duktigt seg.
D-50 släpptes så småningom i rackformat, då kallad D-550
Hur låter den då?
Alla har förmodligen hört presetljuden till leda;
I21 Digital Native Dance - Användes som intro på hundratals skivor samma år som D-50 släpptes.
I37 Soundtrack - Hördes lika ofta som DX7's elpiano.
I44 Pizzagogo - Dominerar totalt ljudbilden i Enyas Orinoco flow.
I61 Staccato Heaven - Användes av SVT i deras signaturmelodi under många år.
I77 OK Chorale - Har hörts i fler låtar än jag törs tänka på!
I87 Future Pad - En annan odödlig klassiker som låter som inget annat.
Personligen tycker jag att D-50 är alldeles lysande som stråk/pad & syntbrass maskin.
Alla LFO som kan gå i olika hasigheter bidrar till att D-50 har ett organiskt, nästan analogt ljud.
Sammanfattningsvis
+ En underskattad synt om du är ute efter en otroligt fet padmaskin.
+ Syntbrass som välter fästningar.
+ Begagnatmarknaden formligen svämmar över av dem.
+ Kan funka som "fattigmans VA".
- Långsam över MIDI, detta finns dock en uppgradering till.
- Endast Bi-timbral i grundutförande - även detta går att "gradera bort".
- Saknar legatoläge vid monospel, vilket gör att enveloperna triggar om hela tiden, inte världens bästa solosynth med andra ord.
- Fabriksljuden är söndertjatade sedan lääänge.
