Så var det eviga samtalsämnet pc kontra Mac igång igen... Nog för att jag normalt bara gäspar högt och ljudligt när ämnet börjar diskuteras, men här på 99mac är det ju lite eljest eftersom man slipper blinda pc-fanatiker...
Sett ur ett sansat perspektiv finns det endast en fördel med pc: priset. Systemarkitekturen är ungefär så fel den kan bli, processortypen brukar användas som skräckexempel för datavetare som ska lära sig Assembler (sant), de med pc förknippade operativsystemen (läs Windows 4.x, Windows NT 4.x-5.x) är rent bisarra i sin struktur och kan inte ens hålla rent i sitt eget arbetsminne och hårdvarukvaliteten är inte bara undermålig utan rent katastrofal. Kort och gott är PC datorvärldens motsvarighet till Vaz Lada, Suzuki Alto eller Polski Fiat: Undermålig produkt till tokbra pris.
PC-användare är dock de som tenderar att sätta standarderna, och de mäter endast på de områden där bristerna i pc-arkitekturen är minst uppenbara. Ett exempel är "hastighet". Intels processorer har den sämsta flyttalshanteringen av alla (för datorbruk) avsedda processorer på marknaden. Dessutom stryps processorn av att cachen är rent löjligt tilltagen (vilket tyvärr Apple också börjat med på sistone). Detta kompenserar Intel för genom att köra sina processorer i sjukt höga klockfrekvenser, så att heltalsprestanda blir riktigt bra. Programtillverkarna är med på tråden och anpassar programmen efter den dåliga processorn, så att utresultatet ser bra ut om man inte rotar för mycket. Program som är optimerade för Intel verkar därför snabba. Portningar från Intel verkar också snabba, eftersom de mest bara kör heltal genom G4:an.
Så vad händer när processorerna får jämföras på lika villkor då? Jonas nosade lite på det i sitt första inlägg då han konstaterade att Macen var snabbare på Photoshop, som faktiskt är det enda rättvisande programmet eftersom det är optimerat för båda processorerna. En G4 med ordentlig cache ger "motsvarande" intelprocessor dyngspö, just eftersom Intels processorer är mer utav konsumentprodukter som inte är gjorda för att användas till "riktiga" saker som flyttalsberäkningar. G4:an kan dessutom nyttja cachen mer, medan intelprocessorn måste tokköra arbetsminnet i brist på bättre. Tyvärr är inte Apple lika bra som exempelvis IBM och Sun när det gäller cache och kör bara med upp till 2 MB (+256k L2) medan de förstnämnda brukar använda sig av 4 eller 8 MB (per processor). En G4 med åtminstone 4 MB borde kunna stampa Intel mycket långt ner i marken. Sedan finns ju processorer som IBM POWER3 och POWER4 som stampar Intel så långt ner att kineserna klagar, men en sådan jämförelse är ovidkommande - det är som att jämföra en Volvo BM med en leksakstraktor i plast.
Sedan har vi det där med "stabilitet". Pc-användarna brukar komma skrytandes med att "XP har då aldrig kraschat för mig" eller liknande. Som den unixpelle jag är får de bara ett skratt till svar. Att ett OS inte kraschar är INTE imponerande; det är ett grundläggande krav och något man bör ta som en fullständig självklarhet av ett modernt OS. Frågan man bör ställa sig är snarare: Hur klarar det lite ordentlig belastning (och långvarig belastning)? Och den efterföljande frågan: Hur fungerar minneshanteringen?
Tyvärr är svaret när det gäller Windows entydigt: Mycket dåligt, på båda frågorna. Windows-kerneln skriver mer eller mindre blint i det fysiska minnet, och klarar inte att hålla rent. Ett fungerande OS *ska* kunna hålla rent i minnet och kunna repa sig även efter en rejäl belastning. Windows är inget annat än en katastrof på den fronten; förvisso är NT5-kerneln bättre än NT4-kerneln på att repa sig (NT4 kan över huvud taget inte repa sig efter en rejäl belastning utan måste alltid, undantagslöst, startas om när det väl börjat swappa om man inte vill jobba i sirap) men det är ändå inte bra. Vid denna punkt i diskussionen brukar PC-nissarna antingen sitta och hosta upp kaffe ur luftstrupen eller kalla mig för en idiot som inte insett "sanningen". NT-folk kan vara rätt fanatiska av sig (eller för okunniga), så därför är ytterligare jämförelser oftast överflödiga. Men ska man blanda in Mac OS X kan man säga att det är nästan lika stabilt som vilken annan Unix-variant som helst. Själva kärnan i OS X ska helt enkelt inte kunna krascha (även om Apples små tillägg minskar stabiliteten marginellt). Många tror att OS X "kraschat" när Macen inte reagerar, men det är helt enkelt någon av de komponenter (exempelvis det grafiska gränssnittet) som flyter "ovanpå" kerneln som kraschat. Det rör sig om fullt avskilda processer som bara är att starta om separat. Inte heller påverkas OS X av hård belastning på samma sätt som NT; kerneln håller full koll på vad som skrivits till arbetsminnet/swaputrymmet och sopar rent när processen är färdig så att datorn återgår till samma nivå av effektivitet som innan belastningen började.
Det blev en lång utläggning, och det värsta är att jag bara skummat lite på ytan. Ska man börja jämföra plattformarnas lämplighet för olika tillämpningar såsom serverbruk, kan jag förmodligen fylla ut ett betydande antal tätskrivna A4-ark
För den som inte orkar läsa igenom hela inlägget och dra slutsatser kan jag sammanfatta lite (varför lägger jag det här stycket sist egentligen? ): Gör man en jämförelse på olika villkor blir resultatet aldrig rättvisande. Det är självklart att wintelplattformen vinner när den testas på sin verkliga hemmaplan, d.v.s. kortvariga flyttalsberäkningar som inte belastar vare sig minne eller hårddisk. Det är lika självklart att G4:an "förlorar" om den inte får använda sina muskler utan tvingas fjutta på med en bråkdel av sin kapacitet. Det blir lite som att tvinga en racerförare att bara köra på ettans växel. Alltså: Sätt er och hårdtesta era datorer med optimerade program, och kör dem tills processorn nästan självantänder! (vilket iofs händer rätt fort när det gäller intel...) Det är då datorerna avslöjar sina rätta jag, inte när de tvingas utföra struntjobb som att rita upp webbsidor och leka på med Illustrator...
[ 22-12-2001: Meddelandet ändrat av: Samuel Kvarnbrink ]
