följa TT:s skrivregler?

Jo, det är riktigt. Sådana felsyftningar ser man dock dagligen i tidningar som Metro och liknande.

* En länstol som i många år tillhört en revisor med stoppning i sitsen
och överdrag på ryggen säljes på grund av dödsfall.
* Liten stuga i Sälenfjällen med bastu på 65 kvadratmeter
* Lägenhet med utsikt över grönområde och parkettgolv.
* Dagens ros till de två män och den kvinna som hjälpte mig till
sjukhuset efter att ha brutit min fot.
* Promenadkäpp borttappad av herre med silverknopp i ändan.

Att inte alla vet att det heter fastskiveenhet.

Man ska bry sig därför att ett slarvigt språk kan tolkas som en slarvig attityd, nonchalans och likgiltighet.

Men istället för att se skrivregler som "måsten" så kan man välja att se dem som hjälpmedel för de tillfällen då man känner sig osäker - och vad finns det för skäl att inte använda den hjälpen?

Jag bläddrade senast i dag i vår bok med engelska skrivregler i dag. För att reda ut om vi skulle skriva "per cent" eller "percent" på engelska. Jag har min åsikt om hur vi ska behandla vissa delar i språket, men jag kämpar inte tills ögonen blöder för att vi ska skriva fortkortningen för verkställande direktör med gemener istället för versaler.

Vi konsulterar språknämndens bok ofta och vi har ett par gånger även kontaktat dem för rådgivning. Ibland finns det inga rätt eller fel (som med VD/vd, TV/tv) utan man får välja en väg, så länge man är konsekvent.

Jag tycker att vikten av ett bra skriftspråk minskar. Allt mindre tid och resurser läggs på att få ett bra språk både vad det gäller ton, budskap och korrekt svenska. Vem som helst tar på sig rollen som copywriter, informatör etc. och texterna blir allt sämre och sämre.

/språk är roligt och intressant.

Jag har inte läst igenom alla inlägg så nogrannt så det är mycket möjligt att någon redan yppat följande teori.
Aktar sig inte journalister för att skriva iTunes, iPod eller IKEA för att det är så produkten/företaget marknadför sig själva?

Fast om man söker på artiklar innehållande ordet Ikea på t.ex dn.se så ser man att det är godtyckligt hur de väljer att skriva företagsnamnet.

MacWorld och de flesta andra tidningar, dock inte Computer Sweden, skriver numera iMac, iPod, iDVD osv. Det är jättebra! Det såg konstigt ut med Imac, Ipod och Idvd.

Exakt! Det ser konstigt ut. När vi människor läser, läser vi ord för ord, och inte bokstav för bokstav. Vi har ett bra bildsinne som vi använder oss av när vi läser. Produkterna i fråga heter iPod, iMac osv, och det är det sättet att skriva det på som vi har vant oss vid. Därför tycker åtminstone jag att man bör fortsätta skriva det så, eftersom det är så vi känner igen orden, och det blir därigenom mer lättläst.

Kunde inte har sagt det bättre själv. iPod, iMac, iDVD osv är redan etablerade ordbilder.

På dn.se svarar DN:s språkvårdare Catharina Grünbaum på läsarnas frågor angående språkbruk i tal och skrift. Så jag ställde en fråga om det vi diskuterar om här och hänvisade till den här tråden

Superbra initiativ! Hoppas hon tar sig an frågan, jag brukar alltid läsa hennes spalter med intresse - språk är som sagt kul!

Man kan väl säga så här:
Ju mer begränsad skara motttagare desto mer frihet kan man ha i sitt språk. Om jag skickar e-post till en person räcker det med att den personen begriper vad jag vill ha sagt. Om jag är på Lunarstorm räcker det med att de som hänger där begriper vad jag skriver. Det är säker rätt många, men de delar nomenklatur. Om jag skriver i Sydsvenskan är det 320.000 personer hämtade ur alla led i samhället som ska begripa vad jag säger. iPod är inarbetat i en fortfarande ganska begränsad läsargrupp. Mina allmänbildade föräldrar visste inte vad det är (nu vet de efter en diskussion vi hade nyligen) och de vet nog fortfarande inte att det skriv som Apple skriver det. Jag kan hålla med om Mondos argument att det är inarbetat, men för att slippa dra gränsen mellan inarbetat och oetablerat är det bätter att vara konsekvent. Alla kanske inte har samma gräns för vad som är inarbetat.

Några funderingar:

Det där med om "iPod" ske skrivas "iPod" eller "Ipod" eller "ipod" hänger ihop med att egennamn ska stavas med versal intitial. För oss Mac-ägare och andra som känner till produkten och Apples gimmick att skriva produktnamnen på det sättet så spelar det kanske ingen roll. Men eftersom språkets primära uppgift är att få människor att förstå sammanhang och begrepp, så ska det stavas "Ipod" faktiskt, för då begriper även icke-datanördar att det är ett egennamn på en produkt i motsats till ett s.k. "generiskt" namn.

Man kan jämföra med t.ex. fiberskivorna som lanserades under namnet "Masonite". I början var det varunamnet, dvs. egennamnet som användes och då stavades det med versal initial. Men så småningom började folk använda namnet som generisk term för sådana skivor, oavsett vilket fabrikat det var, och då började man skriva "masonit". Andra liknande fenomen är t.ex. "Walkman" och "Frigolit".

Alltså: Om Apple skriver om produkten, så kan dom använda "iPod" eftersom dom vill marknadsföra varumärket. Andra (i Sverige) ska egentligen skriva "Ipod" till den dag då namnet förts över som begrepp för alla mp3-spelare. Då ska man skriva "ipod" om man inte syftar specifikt på Apples produkt.

Jag stör mig annars inte så mycket på futtigheter som folk gör sig skyldiga till. Om ett syftningsfel dyker upp i ett forum som detta, men man ändå begriper vad skribenten avser utan problem (se där: felaktig meningsbyggnad!), så bryr jag mig inte ett dugg. Om man skriver "vd" istället för "VD" eller är ganska oväsentligt här

Däremot stör det mig att folk anglifierar svenskan utan att reflektera över om det finns bra, svenska ord eller uttryck. Att skriva månader med versal initial är ett jäkla oskick och dessutom krångligare. Att skriva "ultimat" (från engelskans "ultimate") får mig att må illa eftersom svenskan har haft ordet "ultimativ" hur länge som helst, dvs exakt samma betydelse men uppbyggt på samma sätt som "definitiv", "objektiv", osv. Förresten kan man lika gärna säga "slutgiltig"...

I andra sammanhang måste man ju inse att svenskan inte räcker till och då är det helt okej att ta till engelska. Men man gör det lite lättvindigt tycker jag, och det verkar som om man tror att det låter ballt.

Och alla sär skrivningar (!) som kommit p.g.a. engelskan - i synnerhet den amerikanska - och för att skribenten har dålig koll på det egna språket gör mig också ganska grinig.....

Detta är livsfarligt för ett företag, när ett varumärkesnamn är har blivit synonymt med alla liknande produkter så är varumärket i stort sätt värdelöst, jmfr. med polymeren Nylon eller cellplasten Frigolit båda tillverkade av Dupont. Dessa märken är i dag i stort sett värdelösa eftersom gemene man inte har en aning om att all polyamid inte är Nylon och att bara för att det är vitt, bubbligt, smuligt och går att isolera vinden med så är det inte nödvändigtvis Frigolit.

Ska vi hjälpa Apple att vårda varumärkena iMac, iPod, iTunes o.s.v. så att dessa inte blir värdelösa en vacker dag, så är det iMac, iPod... som gäller.

Jag tror faktiskt inte att särskrivningarna har kommit pga av engelskan, de flesta som särskriver är ännu svagare på engelska än på svenska. Ordbehandlingsprogrammens bristande rättstavningsfunktioner bidrar säkert en del till det, men jag tror knappast att det är det som är orsaken.

Istället har det nog att göra med att "gemene mans" skrivskicklighet inte är så stor, vilket vi nu får se rikligt med prov på pga av att datorer, diskussionsforum, mail och chatt är allas egendom.

Särskrivningar, och andra ovanor, beror i de flesta fall nog helt enkelt på att personen ifråga inte har övat sig tillräckligt mycket i att läsa och skriva och därför är osäker. Konstigare än så är det inte.

Oviktigt i och för sig.
Visst är det osäkerhet alla dessa särskrivningar bygger på! Jag är över 50 år gammal, och har aldrig sett så otroligt mycket särskrivna ord som de senaste åren.
Jag är ganska säker på att det beror på engelska (amerikanska) influenser eftersom folk med bl.a. Internets hjälp skriver och läser enormt mycket mer på engelska nuförtiden än för bara ett årtionde sedan.
Sen är de naturligtvis beroende på individuell skrivkunnighet. Ju sämre man behärskar svenska, ju lättare blir det att falla in i en försvenskad engelsk språktradition. Även jag kan emellanåt haja till och bli osäker om jag ska skriva ihop två ord eller hålla isär dom - nåt som adrig hände tidigare när det satt i ryggmärgen.

Särskrivning i svenskan har funnit åtminstone sen början av seklet, inte minns när det gäller avstavning på t ex reklamskyltar.

Något bidrar säkert influenser från engelskan, men inte särskilt mycket skulle jag tro. De flesta som särskriver läser lite engelska och skriver ännu mindre. Personligen är jag rätt övertygad om att det har varit lika illa hela tiden men att det är först nu i "informationssamhället" som vi ser det.

En iaktagelse från ett snarlikt område kanske belyser vad jag menar: Om man läser oficiell statistik så sägs det att Sveriges befolkning till 99,5 % är läs- och skrivkunnighet. Jag som haft förmånen att få undervisa dyslektiker vet att det där är struntprat - den verkliga siffran är mycket högre än så. Den officiella statistiken bygger på hur hög andel som någon gång fått undervisning - inte på hur hög andel som förvärvade och/eller bibehållit förmågan. I själva verket så har det funnits mängder med dyslektiker och praktiskt taget analfabeter, men de har aldrig synts därför att de har haft arbeten där de inte behövt läsa och skriva. Men det är först i nutid, där praktiskt taget alla arbeten och aktiviter i samhället kräver lskrivkunnighet som dyslexi uppmärksammas.

På snarlikt sätt kan man missledas att tro att skrivskickligheten har varit stor hos gemene man tidigare, och att den plötsligt minskat pga av engelskans inflytande etc., men så tror jag inte att det förhåller sig, utan min uppfattning är att det är en ren färdighetsfråga, men i och med datoriseringen av samhället så ökar nu andelen människor som uttrycker sig skriftligt dramatiskt och därmed blir den bristand kunskapen för första gången tydlig.

Fenomenet med särskrivningar har exploderat låt säga de senaste fem åren. Vid närmare eftertanke måste alla hålla med om att inflytande från engelska omöjligtvis kan ha orsakat det på så kort tid - det förhindrar åldersfördelningen bland befolkningen effektivit om inte annat.

Det som har förändrats är "alla" idag har datorer och använder dem för att chatta, maila och på annat sätt skriva offentligt, på ett sätt de inte gjorde för fem år sen och därför syns det på ett helt annat sätt idag.

Det är min hypotes. Ett enkelt test för att undersöka det skulle vara att t.ex. undersöka läshastigheten (som är starkt korrelerat till läsvana) hos de som särskriver. Personligen är jag helt säker på att deras ovana skulle lysa igenom även där.

I och för sig tror jag att det finns även en korrelation mellan amerikanisering och särskrivningar, men att den mer är av arten att lågutbildade tittar på såpor, och högutbildade läser böcker

Alltså: Övning ger färdighet, även inom detta område.

Richard,

"Man" (dvs språkforskare) är ganska överens om att just främst engelskan bidragit till problemet. Men också för att sammansatta ord ibland blir för långa ("basfiolsöverdragsmakaregesäll") och att den nya skrivstilen som introducerades under 70-talet gjorde att bokstäver inte hängde samman som tidigare. Bland annat.

Lite litteratur:

Eklund, Britta Eklund, Om särskrivning av sammansatta ord. Språkvård 2, 1986
Dag Fransson, En brun hårig flicka. Språkvård 3, 1993
Katharina Hallencreutz, Skyll på längden, inte på engelskan. Språkvård 4, 2001
Kent Larsson, Skrivförmåga. Studier i svenskt elevspråk. Malmö
Mats Mobärg, Om särskrivning, engelska och gestalttext. Språkvård 1, 1997
Pettersson, Ingrid Pettersson, Särskrivning. Analys av ett språkfel. Institutionen för nordiska språk. Lunds universtet.

memark,

Jag är gammal, men var inte på vid sekelskiftet (å andra sidan glömmer vi åldringar lätt...). En del studier (av bl.a. Kent Larsson och Katharina Hallercreutz) visat att just särskrivningar ökat ganska kraftigt på sistone.

Tack för de fina litteraturtipsen. En fråga som jag dock måste ställa är om du verkligen läst dessa och de stödjer din tes om att det FRÄMST är engelskan som orsakar ökningen av särskrivningar?

Jag har ingen anledning att infrågasätta deras resultat om det verkligen är så, men om man tittar på t.ex. titeln av Hallencreutz så antyder ju titeln att det INTE är engelskan

Kan du förtydliga?

Teorien om den nya skrivstilen är intressant, den har jag inte hört, men det kanske också kan vara en av flera orsaker

Tackar

Nej, jag har inte läst alla. Bara Mobärg (boken jag nämnde plus an annan som jag inte kommer ihåg titeln på) och Dag Fransson. Har ögnat igenom en del andra, bl.a. Hallercreutz.

Det finns andra skäl till särskrivningarna också. T.ex. att (när man skriver för hand) måste lyfta pennan för att klämma dit prickar o ringar över å, ä och ö. Då blir det lättare att börja på nytt ord. En annan observation dom har gjort är att särskrivna ord ofta är av en viss typ där ett substantiv utgör första ordet. Minns ej exakt hur dom resonerade....

Skälet till att Hallercreutz döpte sin bok på det sättet är nog för att andra språkforskare lägger ganska stor del av skulden - relativt sett - på engelskan. Hon ville väl vara lite motsvalls...

Här har vi ju en annan grej, jag citerar från en annan tråd, och hoppas att Cypher inte misstycker:

Alltså, stor bokstav på "du" och "jag". Detta brukar man ju se i t. ex. brev från företag till deras kunder och liknande, och det förekommer även att "du" ersätts med "ni". Men är detta verkligen korrekt? Jag tycker det är oerhört störande att läsa med en massa inledande versaler på var och varannat ord. Ni som är experter, förklara för mig hur det ligger till!

Jag sökte lite på nätet och hittade ganska fina referat av både Mobärg och Hallencreutz och båda två verkar ange multipla orsaker. Jag hittade också en del bra översikter av teorier och kontentan tycks vara att det ÄR en reell ökning men att den ökningen pågått under lång tid och inte med säkerhet kan kopplas till en enskild orsak.

Intressant ämne hursomhelst, och tack för hänvisningarna!

Nädå, jag har aldig menat att engelskan (företrädesvis via Internet) är enda orsaken, men jag är ganska säker på att det är en av de största. Lägg märke till att böckerna har några år på nacken, och att undersökningarna och själva författandet som ligger till grund för dom är ytterligare något eller några år äldre. (Jag läste några artiklar i våras av nån utav författarna jag nämnde som stöder"Internet-teorin", men eftersom jag varken kommer ihåg vem av dom som skrev artikeln, var den var publicerad eller kan ge nån hänvisning, så kan jag liksom inte göra annat än hoppas du tror mig... )

Jag som röker väntar med spänning på att besöka en restaurang där man förbjudit rökning genom att skylta "Rök fritt".

----------------

Perth,

Jo, jag nämnde bl.a. Frigolit. Men det är inte nån universell lag att det är dåligt för företaget som tillverkar en produkt vars namn blir allmän egendom på det där sättet. Tvärtom, så handlar det om hur dom hanterar "problemet", och oftast är det enormt lönande under ett antal år.

"von Sparre" var kinkigt. Mitt tips är att det lilla v:et vinner. Annars kunde man ju gå runt problemet genom att skriva "Snabbt vände sig von Sparre om". Å andra sidan har han väl aldrig varit särskilt kvick?

"Ni" används både vid tilltal till en och flera personer som ett mer formellt tilltal. Däremot skall man vid tilltal av flera personer skriva det som "ni" om man hade valt att tilltala varje enskild gruppmedlem som "du". "Ni" är alltså mer formellt än "ni" även vid tilltal av en grupp.

"Du", "Dig" och "Dina" är nog de flesta språkvetare kritisk till men jag skulle gissa att dett uppstått för att folk känner ett behov av ett mellanalternativ till "du" och "Ni" , alltså för att tilltala en individ på ett aningens mer formellt sätt en "du".

I det exempel du visade kan det också vara ett sätt att ange en betoning, dvs att det är DINA beslut, till skillnad från någon annans

Om man börjar en mening med ett mellannamn som stavas men liten bokstav, vad gäller då med avseende på stor bokstav i början på meningar?

Ska det vara:
von Sparre vände sig snabbt om. Vad var det han hade skymtat i ögonvrån?

Eller månne:
Von Sparre vände sig snabbt om. Vad var det han hade skymtat i ögonvrån?

Då ska det alltså vara iMac o.s.v. även i början av meningar?

Njaee....Nu tror jag inte det finns några benhårda regler för detta. Som jag skrev förut så ska ju egennamn ha stor bokstav i början. Det kan vi väl vara överens om? Skälet är ju att läsaren ska förstå att det är just ett egennamn och inget annat. Jämför t.ex. Frigolit med frigolit. I första faller avses just det märket, i andra avses cellplast generellt.

Ordet "von" är ju egentligen inget namn från början, utan betyder "från", som "Peth från Karlstad". Så det har nog liksom fallit mellan stolarna på nåt underligt sätt när det med tiden kom att ingå i själva namnet.

Beträffande iMovie och iPod, så är jag ganska säker på att man egentligen ska skriva Imovie eller Ipod eftersom det är egennamn. Att ha versalen inuti namnet kan mycket väl förvirra läsaren eftersom det är såpass ovanligt: Är det felskrivet? Och eftersom språket i första hand är till för att överföra tankar (som nån uttryckt det) så ska man ju inte tvinga läsaren att gissa gåtor under tiden. För att göra min tanke tydligare så ger jag ett exempel som vi inte sett tidigare (hoppas jag):

Är detta ord ett egennamn?: musikskolaN