Med tanke på nivån på diskussionen så vill jag citera Blogge Bloggelito:
"Frågan om den nya korporativistiska lag som ger upphovsrättsindustrin halvpolisiära befogenheter är i grunden mycket enkel. Antingen skall skivbolagsdirektörer och andra ställföreträdare för artisterna få behålla ett statligt monopol och ett undantag från äganderätten under allt mer groteska former. Eller så skall det vara fritt fram att göra vad man vill med den ägodel man rätteligen betalt för. Detta är huvudfrågan, vad än förespråkarna för statlig protektionism på visst ägande säger. Det är en moral- och principfråga och ingen teknisk fråga.
Nyligen tog ett fyrtiotal äldre och mycket välbeställda så kallade upphovsmän mod till sig och skrev ett inlägg i Dagens Nyheter där de vädjade om att få behålla allt sitt guld och få fortsatta kungliga privilegier att trycka pengar i egna sedelpressar. Även om den ståndpunkten kan tyckas mossig krävs faktiskt ett visst mod att framföra den, i det att man gör sig själv till åtlöje inför yngre kolleger och yngre generationer. Varje form av kritik mot digital delning och förändrade strukturer resulterar i en ström av upplysta e-postmeddelanden, artiklar och blogginlägg där det informativt förkunnas att det statliga privilegiet med undantag i äganderätten snart är förbi. Informella nätverk och gräsrotsaktivism är privatpublicisternas starkaste vapen, samtliga riksdagsledamöter får just nu sina mailboxar fyllda av politiskt engagerade medborgare.
Detta kan mycket riktigt ge ett korrekt intryck av att förespråkarna för digital rättvisa och integritet representerar en mycket kraftfull opinion, vilket också bekräftas av opinionsundersökningar i saken. Och så är det – det rör sig om hundratusentals, till skillnad från det ilskna fåtal som de välbeställda ”upphovsmännen”, upphovsrättsindustrins företrädare samt borgerliga köpmän utgör.
Men de sistnämnda är onekligen ett ilsket fåtal som är flinka vid skrivmaskinen. Och till sitt förfogande för opinionsbildning har de hela den äldre strukturen av enkelriktad massmedia, inte sällan som skribenter, delägare och indirekt beroende personal.
Vad dessa ivriga anhängare av en förlegad och sedan länge överspelad upphovsrätt anser i sak är ändå inte helt enkelt att reda ut, bland annat därför att deras argument är oklara och förvirrade. Som jag ändå har förstått deras ståndpunkt går den uppifrån och ned från principen att ”man måste få betalt för sitt arbete”, nämligen under hela livet och sjuttio år därtill, utan att någon mer gång behöva göra ett hantverk – enligt en företrädare för upphovsrättslobbyn är det till och med ett hot mot demokratin att den demokratiska grundpelaren äganderätten återställs i dess ursprungliga skick. De talar vidare om ”stöld”, som om någon hade berövat dem någonting (utöver sina orättfärdiga privilegier).
Ett nytt argument som tillkommit alldeles nyligen är att det inte alls är en inskränkning i den personliga integriteten att privata kommersiella bolag får tillgång till persondata kopplade till vissa trafikströmmar på det att enskilda personers trafik kan övervakas och kopplas samman i sociogram – de förstår inte heller den högst relevanta kopplingen till FRA och dess totalitära övervakning, som i ett senare skede med en enkel omröstning kan komma att ställas i upphovsrättsindustrins tjänst när stat och kapital växer samman allt mer. De tycks inte ens förstå att det är ett våldsamt brott mot demokratins fundamenta när åklagare vid misstanke om ”upphovsrättsbrott” lämnar över datorer i dess helhet till privata intressenter i upphovsrättsindustrin för analys, så som skedde för en tid sedan.
Att fackliga organisationer som författarförbundet tillhör det ilskna fåtal som opponerar sig mot att deras medlemmars adliga privilegier (utöver statligt kulturstöd) ifrågasätts är inte så konstigt, men det är likväl att komma ihåg att detta förbund bara utgör några tusental författare, de flesta sådana som ingen läser ändå men som ändå anser att de ska ha en viss fördelningspeng från de stora fiskarna.
Eftersom böcker börjat digitaliseras i rätt stor omfattning redan idag kan man tänka sig en snar framtid där den elektroniska boken kunde bli vanligare än den tryckta boken. Och en sådan utveckling går alldeles förträffligt att kombinera med en återgång till fulländad naturrättslig äganderätt, nämligen genom att inse att boken bara är reklam för författaren i fråga och att författaren kontinuerligt måste idka sitt hantverk i kolumner, seminarier och teveprogram för att förtjäna sitt levebröd, precis på samma sätt som musikartister i dag förtjänar sitt stora och välförtjänta levebröd på konsertspelningar (men absolut inte på skivor, som bara är marknadsföring för artisternas musik).
Den som inte förstår detta vill helt enkelt inte förstå. Eller är, som aktivisterna i upphovsrättsindustrin, ute för att tjäna lättförtjänta pengar på en monopoliserad distributionskedja styrd av en kriminell kartellverksamhet med statliga privilegier. Det är nämligen stor skillnad på de enskilda artisterna och de organiserade multinationella tjuvbolag som stoppar lejonparten av artistens inkomster i egen ficka. Den gruppen är kanske inte större än något tusental personer, men har ändå ansenligt inflytande över folkvalda parlamentsledamöter, ofta med inslag av bestickning, mutor och annat – det är en kriminell verksamhet av bandidosmodell.
En ny lag där upphovsrätten förpassas till historiens skrothög som den tillfälliga stimulansåtgärd den var avsedd att vara skulle gagna framväxten av nya distributionskedjor, och artisterna skulle frigöras från gamla och inkörda mönster och tankebanor. Om regeringen däremot inför ipred-direktivet kommer vi att få se upphovsrättsindustrin stämma gamla tanter och tioåringar på miljonbelopp, androm till varnagel – precis samma fenomen vi har sett i USA och en del andra länder.
Just därför att det är konsumenterna man vill åt, precis som när det gäller narkotika och annat – det finns en fix idé om att man skär av producentledet om man inriktar sig på konsumenterna. Den är visserligen felaktig, men det kommer inte hindra upphovsrättsindustrin från att sälla sig till kören av kompletta idioter.
Men hur mycket man än vänder och vrider på alla dessa tekniska argument återstår till slut bara problemets kärna. Varför ska vi ha ett undantag i äganderätten bara för att tillfredsställa en självutnämnd elit som inte vill arbeta som andra hantverkare för att förtjäna sitt levebröd? Den som tillverkar en fin stol eller som kommer på en läcker maträtt kan inte likt Jan Guillou strunta i parkeringsböter hundratals gånger och ställa sig över lagen bara för att det inte kostar så mycket i förhållande till den samlade förmögenheten. Den som utför ett stunttrick eller en prestation i barr får inget statligt skydd för sina påhitt, utan får leva upp till förväntningarna om att ideligen kunna prestera på samma sätt eller helst bättre, i konkurrens med dem som kopierar och plagierar tricket eller prestationen. Författare, artister och andra får precis som vanliga hantverkare börja inse att de är just – hantverkare. De av folket upplysta riksdagsledamöterna bör vid tveksamhet betänka just detta förhållande."
klockrent!
Citerat från nedan länk.
Ett ilsket fåtal vill bevara undantaget från äganderätten (Blogge Bloggelito – regeringsblogg)
/ Midmus