Inaktivt och aktivt minne är i princip samma sak, bara att det var en stund sedan det inaktiva minnet användes. Det är alltså inte att likställa med minne som skulle kunna bli ledigt bara sådär. Inaktivt minne tillhör en process och om det förstörs så är det högst troligt att den processen kraschar.
Det är faktiskt helt fel att en process skulle använda både ledigt och inaktivt minne när den startar. Ska det inaktiva minnet från en annan process användas så måste det först swappas ut till hårddisken.
Exempel: En process startar, den behöver 100MB minne. OS X kollar då om det finns 100MB ledigt minne, om det gör det så används 100MB av det lediga minnet. Skulle det däremot inte finnas 100MB ledigt minne så fortsätter OS X och kollar hur mycket inaktivt minne det finns. Säg att vi på det här viset hittar 60MB ledigt och 40MB inaktivt minne som vi vill använda. OS X måste då först spara undan de 40MB inaktivt minne som den vill använda, detta minne används av en annan process. Detta görs genom att flytta dessa 40MB till hårddisken, detta tar tid och leder till kass prestanda.
När processen först har startat så är alla 100MB aktivt minne. Efter en stund däremot så kommer en del av det med stor sannolikhet bli inaktivt, eftersom det inte använts på ett tag. Det betyder inte att det aldrig kommer att behövas i framtiden, så vi måste fortfarande hålla reda på det
Inaktivt minne är inte som de flesta verkar tro, minne som inte används alls. Det är minne som inte använts på ett tag men som kan komma att behövas i framtiden.
Det beror på strukturen i programmen. Det finns massor med kod för att hantera undantag och felsituationer. Denna kod körs sällan eller inte alls men måste ändå finnas där.