Livet med Nexus 5X

Hjärtat i nya Android 6.0 Marshmallow är Google Nu, om man så vill motsvarigheten till Apples digitala assistent Siri. Google Nu lyssnar efter användarens röst ("Ok Google") och är aldrig mer än ett snabbt knapptryck bort. Även om Google Nu inte alltid förstår de talade instruktionernas innebörd blir resultatet en webbsökning, som snabbt och smidigt visar en serie resultat. Till skillnad från Siri har Google Nu inte en egen röst på svenska, utan levererar alla resultat i form av text.

En paradfunktion är det som kallas Now on tap som bygger vidare på Google Nu genom att leverera kontextbaserade resultat utifrån den app som för tillfället används. Det här innebär att i en Messenger-konversation om vilken indisk restaurang som ligger bra till för kvällen så ska Now on tap märka av detta och ge sökresultat om indiska restauranger i närheten, tillsammans med länkar till restaurangernas menyer, betyg från Yelp, telefonnummer och annat som kan vara bra.

Idén är toppen, men genomförandet är i många fall inte klockrent. Ibland förstår telefonen precis vilken information jag vill ha och ger mig det, men i många andra fall får jag inte fram relevanta resultat och tvingas göra en manuell Google-sökning.

För att fungera kräver givetvis också Google Nu i det närmaste full tillgång till användarens Google-konto inklusive mejl, kalender, adresser och hur personen rör sig under dagen. Det här är lite av en vattendelare för många, men den som känner sig obekväm med att dela med sig av sin information till Google har förmodligen redan valt en annan mobiltelefon. Den som hoppar på kan räkna med att få relevanta upplysningar från Google under dagen, som till exempel när det är dags att ge sig av till ett möte utifrån hur trafiksituationen ser ut.

Det tar ett tag innan Google lär sig att jag inte äger någon bil.

Det ska också nämnas att Google Nu behöver lite tid på sig för att lära sig användarens vanor och bli riktigt användbar. Under min första vecka med Nexus 5X envisades Google-assistenten med att påminna mig om var jag parkerade någonstans. Jag har ingen bil, och hade inte heller rört mig i närheten av den utmärkta platsen på kartan. Genom att ställa in viss information manuellt förbättras resultaten, det går exempelvis att ange att man oftast åker kollektivt till jobbet.

Svep, svep, svep

Frånvaron av sveprörelser irriterar. I de flesta lägen på en Iphone med IOS 9 går det att svepa åt höger för att backa ett steg i en meny, exempelvis i appar som Instagram, Apple Music, Spotify och Facebook. Med Android Marshmallow går det inte alls, och för att backa måste jag använda den tröttsamma och förlegade metoden att sträcka ut fingret till det svårnådda övre vänstra hörnet och trycka på bakåtpilen.

Skrollningshastigheten är dessutom märkbart hackigare och långsammare. När jag använder appar som Facebook och Instagram där en stor del av användandet går ut på att skrolla längs en lista med innehåll blir det en betydligt trögare upplevelse än på den rappare Iphone 6S. Även jämfört mot en äldre Iphone 5C är skillnaden markant, så den här begränsningen sitter troligtvis i Android-systemet.

Själva navigeringen i systemet är njutbart, trots avsaknaden av svepgester. Sedan formspråket Material Design kom in har utseendet tagit ett stort kliv framåt. Appar öppnas med små diskreta men snygga animationer och stängs genom att glida ned från skärmen och försvinna.

En annan trevlig grej med Android är det går att komplettera sin hemskärm med så kallade widgets av olika slag. Exempelvis går det att placera en minispelare för Spotify direkt på skärmen, en klocka eller en kalender. Detta är väldigt praktisk för information och kontroller man vill komma åt snabbt och ofta. Det går alltså att skräddarsy sin egen hemskärm i betydligt högre grad än i IOS. Nackdelen är att det blir en hel del pillande med ikoner och widgets för att få allting att se ut som man vill. IOS autosorterar appikonerna i ett prydligt rutnät, vilket är på gott och ont.

Varning! Apple Music äter din mobildata

En av de första grejorna jag gjorde på Nexus 5X var att installera Apple Music, som nu finns även som Android-app! Som standard är appen dock inställd att ladda hem musik inte bara över Wifi utan också över mobilnätet, vilket gjorde att appen direkt började ägna timmar åt att synkronisera mitt musikbibliotek och åt upp alla min sju gigabyte mobildata för den här månaden. Personer som redan har ett Apple Music-bibliotek i molnet riskerar därmed att få slut på data väldigt snabbt. Akta er!

Den som vill konfigurera sin mobilupplevelse ytterligare kan gå in i inställningar för systemgränssnitt. Detta är en lite gömd funktion som absolut inte är för alla användare, men säkert trevlig för vissa. Här går det bland annat att ändra om menyraden längst upp, så den som inte vill se information om wifi-anslutning där behöver inte göra det.

Information om batterianvändning är mer detaljerad än i IOS och visar inte bara appar utan även processer som telefonens bildskärm, och dessutom förbrukning i milliampere. Även här får Apple gärna ta inspiration till framtida IOS-versioner.

Under min tid med Android Marshmallow stötte jag dessvärre på en del buggar som drog ner mitt helhetsintryck av systemet. Ibland kraschade appar utan förklaring, och ganska ofta hände ingenting när jag tryckte på menyknappar. Efter en omstart av telefonen kunde de börja fungera igen. Jag vet inte om detta är buggar som sitter i själva systemet eller om det hör ihop med hårdvaran, men irriterande är det. Mitt under testperioden uppdaterades systemet till Android 6.0.1, och det löste en del av problemen men inte alla. Fortfarande känns Marshmallow instabilt att använda, och det är alltför ofta segt och långsamt att navigera mellan menyerna.