Kränkt

Tål det att läsas i DN så tål det att tipsas om här.

Zaremba är grym! Hans jobb om Byggnads och Laval gick inte heller av för hackor.

Man blir ju så trött när man läser artiklarna...:tveksam:

Mycket bra reportageserie. Hoppas den väcker debatt. Hoppas ingen blir kränkt av att jag gillade den

Riktigt trevligt reportage! Känns både obehagligt och skönt, obehagligt att sådant här har skett och sker, men skönt att det uppdagas och lyfts fram till debatt.

Läste första delen i DN söndag, tack för länkarna till de två andra delarna!

Jag tycker han träffar huvudet på spiken när han tar upp hur begreppet kränkt urvattnats och nu tycks beteckna en känsla, snarare än faktiska överträdelser av skyldigheter, principer och regler.

Dessutom måste denna urvattning dessutom totalt förstöra för de som faktiskt blir kränkta på riktigt.

Slikt kan väl bara (få) förekomma i Sverige?!

Jag tycker det är diskriminering

Oj. vilken underbar artikelserie! När jag pluggade på Musikhögskolan och sedermera var på praktik väcktes ett enormt intresse för den här typen av debatt i mig. Det är ett jävla daltande i skolorna - främst med de yngre invandrareleverna som verkade (inte helt förvånande) ha anammat att de kunde få vilka krav som helst igenom bara genom att hota läraren med rasistanklagelser. Svarade läraren emot det blev det ett jävla liv och föräldrarna kom på besök och det blev ytterliggare liv och så vidare så lärarna vågade inte längre.

(OBS! Vid genomläsning märkte jag att jag svävade ut lite härifrån, läs på eget bevåg!)

Och där tappar jag all respekt för sverige. Vi kan inte stå upp för våra lärare, läkare, sjuktsköterskor och så vidare längre. Svensken är så jävla rädd för att inte verka vänlig och emottagande utav invandrare i sitt Sverige att lärare, läkare, sköterskor, poliser, väktare med flera åker omkull, förlorar jobb och rykte på grund av att vi inte kan resa oss och säga "För helvete människa! Du är underkänd för att du underpresterar och inte för något annat. Du gnäller för att rädda ditt eget skinn, sätta andra på pottan och för att du kanske till och med kan vinna något på det, ditt jävla as!". Följdaktligen borde resten av rättssalen ställa sig upp och applådera och vidare borde detta visas på Aktuellt, Rapport, TV4 Nyheterna, YouTube osv så att folk fattar att man fan inte kan hålla på att sjåpa sig längre!

Jag läste någon gång, angående stenkastningen på brandmän här i skåne, att någon politiker förklarade att vi inte får döma dessa stenkastare utan måste lära oss att förstå hur de mår inombords innan vi kan utreda det.
Ursäkta? Sätt dem i burar och hissa dem i flaggstänger så att de inte tar plats på marken!

Som ni förstår är jag väldigt less på att vårt samhälle har blivit så slapphänt och mesigt. Kriminaliteten har ökat med åren och i samma takt blir vi mer toleranta. Är det verkligen en ekvation som fungerar? Alla är oskyldiga tills bevisat skyldiga, men var går gränsen för skyldig och oskyldig?!! I dessa lärares fall finns det ingen gräns! Det finns inget fall, det finns ingen utredning, det finns ingen ryggrad!

Ni behöver inte tipsa mig om att flytta ifrån vårt samhälle, för det finns det redan planer på

Och nej, jag är inte rasist, homofob, perser eller något liknande. Jag är en tredje generationens invandrare (Frankrike) Helsingborgare, som bott i och upplevt Malmös förort (till min förfäran) och lessnat på att man kan göra vad man vill och komma undan med det.

Hörde något om nya lagar gällande fildelning - att myndigheter skulle kunna kräva användarinformation av internetleverantörerna när de misstänkte fildelningsbrott. Hörde att folk var upprörda av detta. Varför? Så länge det är olagligt så ska man ju inte syssla med det. Och sysslar man inte med det så kommer inte myndigheterna bry sig om ditt IP-nummer.

Jag läste på eget bevåg och tycker att det du skrev var mycket bra. Du är duktig på att få till det du!

Himla bra idé det där med burar i flaggstängerna också

I DN´s artikel "Sanningen bortom DN-skrapen" står:

Kanske är det snarare så att känslan av sårbarhet stegras i ett samhälle där individuell framgång och snabba kvantifierbara resultat blir mer och mer vägledande för människors självkänsla och livsprojekt. Att allt fler medborgare känner sig marginaliserade i förhållande till de centrum där den verkliga makten är förlagd och därför blir mer benägna att känna sig kränkta och diskriminerade i vardagslivet.

Jag tycker att ovanstående är själva kärnan i diskussionen men att den diskussionen är så stor och svår att man i stället hamnar i utkanten och tex diskuterar invandringen.
Hur får vi ett mer jämlikt samhälle ?

Om vi ska tillmötesgå alla de punkterna kommer vi aldrig att bli jämlika. Åtminstone inte så som jag tänker nu. Jag kanske inte har hittat rätt i tankarna än och är fortfarande öppensinnad i diskussionen, men om alla de punkterna skall tillmötesgås så kommer vi aldrig kunna bedöma/möta varandra utifrån samma grunder. Då måste vi plötsligt ta hänsyn till allas handikapp, tillkortakommanden, åsikter, bakgrund, psykiska styrkor och svagheter och då är vi ju knappast jämlika längre. Eller?

Som sagt är jag öppensinnad och ser fram emot att bli upplyst, men i min värld kan man hittills inte vara jämlika om man måste ta hänsyn till olika egenskaper hela tiden.

Jag vet inte, men det är så pass känt att man till och med gör narr av oss i Futurama.
Hittar inget videoklipp (men om ni rekommenderar en metod att ta ett klipp ur en avi-fil kan jag lägga upp)

Läs annars här om "The Neutrals"

http://www.gotfuturama.com/Information/Encyc-67-Neutral_Planet/

Jag har alltid också gått runt och stört mig på denna politiska korrekthet, som i praktiken innebär noll åsiktsfrihet i detta land. Jag får inte skämta om religiösa ting, jag får inte säga "negerboll", etc. Det är så frustrerande och samtidigt så otroligt fånigt. Samtidigt känner jag många invandrare och ingen av dem upplever jag som diskriminerad, bortsett från att inte en minut passerar utan de själva kallar sig för svartskallar eller på något annat sätt anmärker att de är invandrare och därför är diskriminerade eller annorlunda i något annat avseende.

Alltså har jag unde lång tid tyckt att hela diskrimineringsdebatten har gått för långt. Jag har tyckt att det verkigen är dags att sluta tjata 100 gånger varje dag om att invandrare är diskriminerade. Alla vet det redan och debatten har vunnit med råge, i och med att folk i allmänhet inte vågar uttrycka sig längre. Jag blev således glad när jag såg denna tråd, för den bekräftar många av mina åsikter.

Men på senare tid har jag börjat upptäcka motsatsen. Ju mer man umgås med "typiska ungdomar", desto mer upptäcker man att världen mer eller mindre ser ut precis såsom diskrimineringsdebatten försöker intala oss. I allmänhet går ungdomar runt med grava fördomar om invandrare (och även bögar, kvinnor, handikappade, etc). I allmänhet är ungdomar aktivt främlingsfientliga och visar det ständigt. I klassrummen, på dagen, på vardagen – ja då är de flesta politiskt korrekta och de få som har idéer som strider mot pk-normen, har ibland riktigt intelligenta och väl faktaunderbyggda argument bakom sig, som de mer än gärna delar med sig av om man känner för att diskutera. Men på kvällen kommer den verkliga sanningen alltid fram. Det handlar inte om ideologier, inte om nya idéer, inte om att "hjälpa invandrarna i deras hem så att de slipper komma hit". Det handlar bara om "jävla blatte", "jävla negerhorajävel", "skicka hem de jävlarna", "de tar ifrån oss vår svenska kultur", "de befläckar vår ariska ras", "det skulle vara så jävla skönt att slå en", etc, etc. Det finns ingen diskussion. Det finns bara rent, oresonligt och helt tankebefriat hat.
Om man skriker "Sieg Heil" sent på kvällen i ett rum fullt av vita ungdomar, får man alltid 100 % gensvar. "SEIG HEIILLL!!!". Hälften (däribland jag) skriker tillbaka bara för skojs skull, för att det är så lustigt att driva med hela den gravallvarliga och jätteförbjudna Hitler-grejen. Men den andra hälften menar ofta verkligen Sieg Heil. De hatar invandrare av hela sitt hjärta.

Jag vet inte om detta är en motreaktion mot diskrimineringsdebatten i sig. Jag vet inte om problemet egentligen är dåliga uppväxter och otrygghet. Jag vet inte om det bara är vanlig hederlig främligsfientlighet – samma som på stenåldern. Jag vet inte om mina nya upptäckter ens stider mot mina tidigare åsikter – nej, jag vet inte längre vad jag ska tycka om hela den här debatten. Det är hela är för komplicerat för att kunna lösas med en simpel tydlig åsik – det måste man inse.
Men en sak är säker: Invandrare är fortfarande väldigt hatade, diskriminerade och utanför på alla möjliga sätt och deras situation måste förbättras om vi ska låta dem bo här. Det går inte att förneka.

Å andra sidan råder total enighet bland stressforskare att långvarig stress utan återhämtningsmöjlighet ger precis de symptom som s.k. utbrändhet ger.

Ett av de många symptom som långvarig stress ger är problem med sömnen, vilket i sin tur minskar stresståligheten, vilket i sin tur ökar stressen, vilket i sin tur...

Därmed inte sagt att begreppet utbrändhet inte missbrukas. Det gör det precis som alla andra svårdiagnosticerade diagnoser, typ ryggont, depression, ledvärk, migrän etc.

Ingen skulle dock komma på tanken att ifrågasätta om dessa sjukdomar/typer av ohälsa verkligen existerar.

Och precis som med migrän, depression osv. finns det vissa som har det, eller lätt får det, medan andra aldrig upplever det. Då blir det, som vanligt, väldigt lätt för de som kan jobba 80-timmarsveckor utan att må dåligt att klanka ner på de som faktiskt mår dåligt av det.

Och då är vi tillbaka till pudelns kärna; är det inte en fråga om tolerans och empati i grunden? För någon som mår riktigt dåligt, av vilka skäl som helst, men som inte får förståelse för det av andra i sin omkrets har inte mycket att komma med. Just nu är förståelsen för utbrändhet nära botten, men även jag som lider av Hortons och vissa dagar knappt kan jobba alls, möts också av oförståelse. En bruten arm, lätt att förstå. Ont i huvudet, ta en Alvedon och skärp till dig.

At misstro människor som säger sig ha ett problem gör ju det hela svårare för dom som verkligen har dessa problem.

Jag har mig själv som ett praktexempel.

i Mars 1997 bytte jag jobb, från ett större företag där jag jobbat i 16 år, till ett med endast två anställda. Jag hade jobbat mycket tidigare och tyckte inte det var något konstigt med att jobba 15-20 timmar extra varje vecka, inte heller kändes det fel att chefen gav mig en mobiltelefon så att han skulle kunna ringa mig när han behövde hjälp. Vilket han också gjorde, när som helst, 1 på natten 7 på morgonen, under lunch, under semester och ofta.

Efter drygt ett år så kände jag mig inte bra, jag hade gått upp 20 kg (sen jag bytte jobb) och hade svårt att sova då jag fick hjärtklappning då jag lade mig. Sökte läkare på vårdcentralen. Han tittade på mig, frågade hur det var och jag förklarade. Han svarade med att kommentera min vikt och sen rekommenderade han att jag skulle använda Seltin i stället för annat salt. Och så skickade han hem mig för att se om det inte blev bättre.

I augusti -98 sökte jag än en gång läkare för samma problem. Då det hade blivit värre så kollade han faktiskt blodtrycket denna gång och det konstaterades att jag hade högt blodtryck. Det berodde givetvis, enligt läkaren, på min övervikt och han skrev ut blodtrycksmedicin och rekommenderade än en gång Seltin. Problemen med hjärtklappning och sömnen kvarstod dock, även sedan jag fått ordning på blodtrycket.

November -98, jag hade nu sådan hjärtklappning att jag kände det mest hela tiden och för att kunna sova var jag tvungen att trötta ut mig så mycket att jag inte kunde vara vaken längre. Gjorde det genom promenader som kunde vara i timmar, mitt i natten. Samtidigt åt jag mer och mer sällan. Slutet av november fick jag fruktansvärda bröstsmärtor och efter ett par timmar så åkte jag upp på akuten. Där misstänkte dom hjärtinfarkt och kopplade upp mig på apparaterna och gav mig nitro. Låg inlagd några dagar för observation, men dom hittade ingen infarkt. Däremot fick jag losec för magen. En vecka senare samma sak, enorma bröstsmärtor, illamående, yrsel. Dena gång kollade dom mig bara ett par timmar innan dom skickade hem mig.

Efter detta fick jag kolla allt, Arbets-EKG, långtids-EKG, gastroskopi, ultraljud mm men inga fel hittades. Jag hade dock kvar alla symtom som hjärtklappning, hjärtrusning, yrsel, svettningar, sömnproblem, utmattning, ja listan kan göras hur lång som helst. Besök hos läkaren på vårdcentralen resulterade bara i mer om min vikt och att jag skulle äta Seltin. Som tur är har man föräldrar och min mamma lyckades på något sätt få tag i något som heter Beteendemedicin här i Umeå och jag lyckades få min läkare att skriva en remiss dit.

2000 fick jag komma dit och där lärde jag mig att jag var utbränd, men även hur jag skulle tackla detta. Jag lärde mig mycket och gick på ett år ner 20 kg och blev av med en hel del av mina symtom. Sen blev jag uppsagd från jobbet i mars -02 och fick leta ett nytt. Fick ett vikariat på mitt gamla jobb i 8 månader och i november fick jag en ny anställning på en annan liten firma. Kände mig frisk och stark och jobbade på som vanligt. Efter ett år kom så symtomen smygande men jag kunde inte ändra min arbetssituation så det eskalerade och i februari -06 blev jag (med ny läkare) sjukskriven för något som kallas utmatningsdepression.

Jag har under dessa år arbetstränat och försökt komma tillbaka på min arbetsplats men det har inte fungerat och förra sommaren blev jag uppsagd. Det som gör det hela än mer jobbigt än vad det är, är alla dessa människor som inte kan förstå hur man kan vara utbränd, att hela tiden måsta bli misstrodd och måsta försvara sin sjukdom.

Bara för att det inte syns kan det finnas där ändå och jag vill inte att min värsta ovän skall få detta. Jag kommer aldrig att bli frisk, däremot kan jag kanske lära mig att hantera min stress/oro/depression så att jag kan fungera, men det är inte säkert. Detta ligger i hop med tråden "Viktig vikt" då det även där sägs att man bara skall bita ihop. Det funkar inte på det viset, varken med överätning eller utbrändhet, eller vad man kallar det.

Sen apropå politisk korrekthet. Jag anser att det inte finns något mer politiskt korrekt än att anklaga resten av samhället för att vara politiskt korrekta. För det gör alla. Så då är frågan om inte svenskarnas största särdrag (om det nu finns något typiskt svenskt, då det är ett uttryck i sig som jag har svårt för) är att hela tiden påstå att ens grannar är mer politiskt korrekt jobbiga än en själv, för själv är man givetvis upplyst och egen.

Det kommer nog snarare ifrån att alla människor är individuella, men hur man beter sig tillsammans med mer eller mindre okända, och hur man beter sig själv eller i närheten av goda vänner är något helt annat.

MatsOlov, svårt att svara på ditt inlägg. Jag skulle bara vilja ta dig i min famn och hålla om dig tills all oro och stress försvinner.

Sorgligt att det tog så lång tid för dig att få riktig hjälp, MatsOlov !

Utmattningsdepression är en numera vedertagen och allvarlig sjukdom. Synd bara att den har fel namn. Utmattning eller utbrändhet ger så konstiga associationer som förringar vad det handlar om. Jag har inte haft det själv men känner en bekant och en kollega som har haft det. Det är ju naturligtvis (enl mitt sätt att se det i alla fall) "lättare" att tackla en vanlig och enskild sjukdom ( tex diabetes, astma, allergi) än att drabbas av något diffust som innebär att kropp/själ håller på att helt kollapsa. Säkert inte alla som håller med mig om det men de uppräknade sjukdomarna vet man lättare hur de ska behandlas och de får tyvärr mer förståelse och respekt hos omgivningen än utmattningsdepression.

Strongt att du letade tills du hittade svar och fick hjälp !

Jag känner igen allt som MatsOlov skriver, om än i något lindrigare form. Själv sökte jag aldrig läkarhjälp utan blev istället egen företagare, vilket har gjort att jag kunnat styra mina egna arbetstider, en viktig del i det hela, men det tar fruktansvärt lång tid att komma tillbaka, och från att ha haft en extremt hög stresströskel känns det nu som att den sänkts permanent, vilket naturligtvis är både på gott och ont.

Vad som ofta komemr bort är också att det inte alls måste bero på stress som i att man har för mycket att göra, att man inte hinner med.

Jag tror att man generellt klarar av den typen av stress betydligt bättre än att man inte har en tydlig bild av vad man håller på med, att man får otydliga uppgifter och ansvar, att man inte syns på jobbet, dvs att man inte får uppskattning för det man gör, att man upplever att man kör huvudet i väggen eller jobbar förgäves, att man jobbar mot någon i stället för med.

Det är ingen slump att kvinnliga chefer i offentlig verksamhet är överrepresenterade i statistiken.

Du har helt rätt Baron. Det kanske är därför som det ofta kallas för att gå in i väggen.

För mig har det varit mängden med arbete i kombination med otydliga arbetsuppgifter vilket gjorde att jag blev belastad med sådant jag inte skulle ha gjort, detta i kombination med min typ av karaktär, att alltid vilja göra rätt för mig, fick mig att ta emot uppgifter som jag egentligen inte skulle ha gjort. Kollade min kalender från dessa år för ett tag sedan och hittade flera dagar där jag (och cheferna) bokat in dagligt arbete/resor/kundbesök mellan 8-17 som var totalt 16 timmar!

Som "skada" hör jag ofta telefonen ringa utan att den gör det och har ständigt en känsla av att det är något jag har glömt att göra vilket gör att jag kan "stressa" upp mig utan synbar anledning. Jag är ofta utan energi vilket gör att startsträckan för att göra saker är lång och tiden jag kan jobba kort. Panikkänslor, skakar i hela kroppen, andfåddhet och ibland förlamning. Det har händer att jag inte kann röra mig på morgonen när jag vaknat, ibland bara benen ibland hela kroppen. Kroppen har helt enkelt bestämt att den vill vila!

Får tacka för er medkänsla, det känns skönt att få skriva av sig, det är ett sätt att bearbeta eländet.