- Richard Rönnbäck
- Medlem ●
- Norrtälje
Som den gamla stöt jag är trodde jag länge att det som stod i tidningar, sades på TV osv, var sant, men det senaste decenniets spridning av billig teknik för att publicera alternativa åsikter och verklighetsuppfattningar (dvs. internet, twitter, facebook etc. etc) har för egen del gjort att jag har radikalt lägre förtroende för "gammelmedia", i vissa fall gränsande till obefintligt.
Jag skulle inte vilja sträcka mig så långt att jag nått de gamla sovjetmedborgarnas uppfattning av Pravda (Sanningen), som den tidning där de, tvärtemot avsikten, kunde få reda på vad som var de offentliga lögnerna, men numera är min ryggmärgsreflex att misstro allt som skrivs, tills jag själv läst om alternativa varianter och själv kan bedöma sanningshalt och/eller rimlighet.
Vad säger ni, har ni liknande erfarenheter, eller någon annan?
Jepp, det är bara fiktion man egentligen kan lita på. Sagor är det enda att hålla i handen när det verkligen mörknar. Själv litar jag bara på viss litteratur...om man bakar ihop 100 böcker typ...den totala aningen man känner av en skugga från en sanning... :-).
Jepp, det är bara fiktion man egentligen kan lita på. Sagor är det enda att hålla i handen när det verkligen mörknar. Själv litar jag bara på viss litteratur...om man bakar ihop 100 böcker typ...den totala aningen man känner av en skugga från en sanning... :-).
Jo, Barlett var den amerikanska presentent som jag vill ha och McAvoy det nyhetsankare som jag vill ha...
Jag skulle säga att numera gäller det att vara kritisk mot allt som skrivs och bedöma värdet mot tidigare prestationer oavsett vilket media som det skrivs i.
Men Will McAvoy litar jag fullständigt på:)
Faktum är att tidigare prestationer inte är så betydelsefullt för mig (annat än om det är upprepat negativa sådana). Det som jag istället tenderar gå på är möjligheten till intersubjektiv, dvs. av personen obereonde, bedömning. Annars blir det lite som ren auktoritetstro, ungefär som att tro på Jan Guillou, bara för att han är han, typ.
Faktum är att tidigare prestationer inte är så betydelsefullt för mig (annat än om det är upprepat negativa sådana). Det som jag istället tenderar gå på är möjligheten till intersubjektiv, dvs. av personen obereonde, bedömning. Annars blir det lite som ren auktoritetstro, ungefär som att tro på Jan Guillou, bara för att han är han, typ.
Hur som helst så är det svårt. Det gäller att bli mer och mer källkritiskt allt eftersom vi får tillgång till mer information och allt eftersom det blir lättare att sprida information oavsett om den är sann eller falsk (eller bara en missuppfattning)
Jag har aldrig litat på media - gammal eller ny. Redan när jag var liten så fick jag itutat mig av både mormor och andra vuxna i släkten att man absolut inte ska lita på vad som står i tidningar och vad dom säger i TV :-D. Ingen i min familj har någonsin litat på media - det är en självklarhet att media generellt är vinklad, har dolda agendor, ofta bara rent okunnig i sak och ibland är ren propaganda. Växte man upp på 70-talet i trasproletariatet i Norrland så var detta en självklar attityd gentemot media och än idag när jag snackar med syrrans ungar däruppe så har dom samma inställning - fast ännu hårdare :-D.
Jag har aldrig litat på media - gammal eller ny. Redan när jag var liten så fick jag itutat mig av både mormor och andra vuxna i släkten att man absolut inte ska lita på vad som står i tidningar och vad dom säger i TV :-D. Ingen i min familj har någonsin litat på media - det är en självklarhet att media generellt är vinklad, har dolda agendor, ofta bara rent okunnig i sak och ibland är ren propaganda. Växte man upp på 70-talet i trasproletariatet i Norrland så var detta en självklar attityd gentemot media och än idag när jag snackar med syrrans ungar däruppe så har dom samma inställning - fast ännu hårdare :-D.
Tyvärr är det så. Jag har lärt mig att varje gång jag har lite insikt i vad som skrivs så ser jag massor av felaktigheter. Ofta rena missförstånd beroende på att journalisten dels inte vet ett skvatt om ämnet och dels är under tidspress. Det är inte alltid propaganda, men ledarspalten är förstås det, skamlös propaganda med mycket fula vinklingar och rena lögner. Men det absolut vanligaste är okunnighet och slarv.
Enda chansen att få fram fakta som verkligen håller är att kräva expertgranskning (vetenskapliga konferenser och tidskrifter, vissa böcker), men till och med då slinker det igenom dumheter ibland. Även en professor som är ledande i ämnet är bara människa och gör misstag.
Tja
Min första reaktion är så klart att jag inte litar på någon media utan kritiskt granskar allt. Fast ...
jag tror inte att jag är ensam om att från tid till annan bli upprörd över saker som stått i tidningen, varit på en nyhetssändning. Detta trots att jag vet att det inte alltid är hela sanningen som brukar komma fram.
Jag minns tydligt då det under första Irak-kriget var en intervju med en svensk militärgubbe vid någon barack i avkroken i typ Ångermanland, där reporten stack upp mikrofonen och med skälvande röst frågade: "Ni har alltså höjt säkerheten här. Befarar ni någon form av irakisk terrorattack?" Varpå militärgubben med spänd käklinje, fast blick och stadig röst svarar: "Svar, ja"
När jag på den tiden såg inslaget minns jag hur jag genomfors av en känsla av "Åh, fy fan, den där Saddam måste ju vara rena djävulen – han kan alltså skicka ut agenter ända till Sverige!
Något år senare när jag läste statsvetenskap hade vi en föreläsning av Journalistprofessorn Stig Hadenius, som tog upp just det exemplet, och raljerade över det befängda i att Saddam, som inväntade en invasion av historiens mest kraftfulla militärallians, skulle åka upp till Ångermanland och bryta sig in i ett hemvärnsförråd.
I efterhand så kände jag ju mig som en komplett idiot, att jag vid den tidpunkten inte förstod det orimliga i det hela, men det ledde i alla fall till en jävligt nyttig inre rannsakan.
Det leder i alla fall till att jag genuint misstror sådana okontrollerbara historier som denna:
Kvinna tvingades att hälla mjölk över sig - Nyheter | SVT.se
(Förstå mig nu rätt, jag påstår inte att det är vare sig sant eller osant, bara att det är en uppgift som inte kan kontrolleras, och där det för mig, förvisso utifrån mina vita, manliga, medelklasserfarenheter, framstår som en uppgift man kan känna viss skepsis mot)
Det leder i alla fall till att jag genuint misstror sådana okontrollerbara historier som denna:
Kvinna tvingades att hälla mjölk över sig - Nyheter | SVT.se
[ironi]Vem skulle inte likt Cleopatra vilja bada i mjölk...?[/ironi]
Personligen är min tilltro till journalister rätt låg.
Det extremt snabba och omfångsrika informationsflödet har gjort att allt vad kritiskt tänkande och faktakoll runnit ner i avloppet. Man inser också mer och mer med åren att journalister har en agenda de skriver utifrån - en övertygelse som till varje pris ska bevisas - det blir lite väl subjektivt och inte minst PK. En del saker är känsliga, men det hjälper inte att sopa under mattan.
/m
Men mer information gör det också möjligt att vara mer källkritisk. Före Internet var det ju praktiskt taget omöjligt att som privatperson granska någonting som skrevs i media. I dag kan man själv, relativt enkel, göra grundläggande research med en rimlig arbetsinsats.
Slutade lite på gammelmedia när man började få djupare kunskap i olika ämnen och såg hur de ofta tryckte rena felaktigheter, då gick det upp ett ljus och man fick en funderare om det är likadant även i de ämnen där man har mindre kunskap.
Jag har fullt förtroende för medierna. Fullt. I frågor som vilken just-nu-på-tv-serie-deltagare som ligger med vem, vilken artist som gnällt på melodifestivalen och liknande spörsmål är de klippor - dvs, de klarar av att skriva av respektive PR-utskick utan att introducera alltför många egna stavfel.
I alla andra frågor - det vill säga frågor av något som helst faktiskt samhällsintresse - måste man väl vara bra pantad för att inte sedan länge ha insett att det inte finns svenska medier i ordets rätta bemärkelse längre? Det där med journalistik som rapportering av faktiska inträffade händelser har ju sedan länge i Sverige övergetts till förmån för tämligen simpel, enfaldig och likriktad propaganda. Svenska journalister är och har rätt länge varit simpla propagandister vars uppdrag är att få svensson att tycka och tänka som makten vill, inte att förmedla nyheter.
Mot den bakgrunden är det förstås både trevligt och betryggande att medierna i undersökning efter undersökning hamnar strax under bilförsäljare i förtroende. Folk i gemen är helt enkelt inte fullt så pantade som propagandisterna tror.
Jag trodde t.ex. aldrig på u-båtsjakten (att det var några sovjetiska ubåtar där alltså - förstod direkt att det var en showoff från marinen och högern). Jag skrattade hela tiden åt spektklet med sjunkbomber etc - och blev chockad av att en del i min närhet trodde på skiten.
Jag trodde inte en sekund på kurd-spåret efter Palme-mordet. Inte en sekund. Förstod att polisen kollapsat under galningen Holmér - det var övertydligt för mig och jag har aldrig haft någon automatisk tro/tillit på myndigheter och har aldrig behövt snuttefilt och tröst av myndigheter i svåra tider; jag litar till andra faktorer. Herregud; t.o.m. socialstyrelsen sprider desinformation och osanningar :-D. Jisses.
Eftersom media i stort är en megafon för makt och myndighet - förutom allt skvaller som jag inte ens konsumerar så där är det irrelevant om jag tror eller inte tror - och makt och myndighet alltid har en politisk agenda (god eller ond) - så är jag konstant skeptiskt till ALLT.
(Socialstyrelsen höll sig till naturvetenskap (vilket är deras uppgift) men pajade ihop för ca 15 år sedan)
Slutade lite på gammelmedia när man började få djupare kunskap i olika ämnen och såg hur de ofta tryckte rena felaktigheter, då gick det upp ett ljus och man fick en funderare om det är likadant även i de ämnen där man har mindre kunskap.
Instämmer till fullo! Kan faktisk säga pecis när jag började bli skeptisk. Som liten parvel var jag grymt intresserad av stridsflyplan och när jag läste en artikel där det pratades om en F15 där bilden visade en F16 så började jag fundera kring det hela...
Jag trodde t.ex. aldrig på u-båtsjakten (att det var några sovjetiska ubåtar där alltså - förstod direkt att det var en showoff från marinen och högern). Jag skrattade hela tiden åt spektklet med sjunkbomber etc - och blev chockad av att en del i min närhet trodde på skiten.
Hmmm...själv gjorde jag militärtjänst på Försvarsstaben under incidenterna i Hårsfjärden och för min del finns det inga tvivel om att det var främmande ubåtar...men om de sedan var från Sovjet är en annan femma...
Så säger alla på Försvarsstaben och Marinen - det bekräftar bara min skepsis :-D. Vad jag menar är att det är som att fråga dom som driver kärnkraftverk om kärnkraftens säkerhet.
Hmmm...själv gjorde jag militärtjänst på Försvarsstaben under incidenterna i Hårsfjärden och för min del finns det inga tvivel om att det var främmande ubåtar...men om de sedan var från Sovjet är en annan femma...
Så säger alla på Försvarsstaben och Marinen - det bekräftar bara min skepsis :-D. Vad jag menar är att det är som att fråga dom som driver kärnkraftverk om kärnkraftens säkerhet.
Lustigt nog så är jag anställd på ett företag som jobbar just med kärnkraftsäkerhet...:)
När t.o.m. Guillou slösar spaltmeter om Assagnes personliga karaktär istället för att gräva i den uppenbara juridiska rötan i fallet - han brukar hålla sig till sak - så är det inte mycket kvar att hänga i julgranen...gammelmedia...
Ubåtjakten var spännande när jag som yngling stod utanför hamnen i Töre (liten håla i Norrbotten) och såg hur militären släppte sjunkbomber. Att det fanns betydande skäl till skepsis var jag i det fallet dock övertygad om, särskilt som ett antal bygubbar bestämt hävdade att de klart och tydligt sett ubåtar i viken.
Guillou har sedan länge fallit offer för sin egen självbild, och tror faktiskt att han kan veta utan att kontrollera källorna.
Skulle vilja säga att jag nog har högre förtroende för "gammelmedia" i dag, varför skulle bloggar och dylikt ha en högre sanningshalt? Det är självklart inte så att jag tror allt är sant, men det är mycket skit som skrivs på nätet, mycket flummiga konspirationsteorier, råare ton och generellt sett tror jag, mindre kritisk källgranskning.
Jo indirekt, eller? Eller så kan väl du börja med att definiera vad som menas med "gammelmedia", eller skall det verkligen vara nödvändigt föresten... Låt mig förklara, om du nu inte har förtroende för "gammelmedia", vad har du i så fall förtroende för, var i från får du din information om omvärlden? Antar att du inte själv åkte ner till Egypten för att kontrollera vad som hände under arabiska våren t.ex.
Skulle vilja säga att jag nog har högre förtroende för "gammelmedia" i dag, varför skulle bloggar och dylikt ha en högre sanningshalt? Det är självklart inte så att jag tror allt är sant, men det är mycket skit som skrivs på nätet, mycket flummiga konspirationsteorier, råare ton och generellt sett tror jag, mindre kritisk källgranskning.
Tja, de flesta bloggar drivs i huvudsak ideellt, medan "gammelmedia" drivs antingen på strikt kommersiella grunder, eller på politiska, dvs. Därmed inte sagt att bloggar är neutrala, men det är ju definitivt inte gammelmedia heller.
Mindre kritisk källgranskning vet jag heller inte om jag kan skriva under på –.det ser jag en förfärlig brist på även i gammelmedia. Det jag själv har mest problem med vad gäller gammelmedia är dock att källhänvisningar ofta saknas, och sedan tycker jag de i många avseenden inte hängt med i svängarna alls, t.ex. när det gäller synen på namnpublicering etc. På nätet är det i högre grad vedertaget att länka till bakgrundsmaterial, är iaf min uppfattning.
"Rå ton" anser jag inte vara ett problem alls –.snarare tvärtom. Krav på estetik, "fina" värderingar, "god smak", "anständighet" etc. anser jag generellt motverkar ett fritt sökande efter kunskap.
Tja, de flesta bloggar drivs i huvudsak ideellt, medan "gammelmedia" drivs antingen på strikt kommersiella grunder, eller på politiska, dvs. Därmed inte sagt att bloggar är neutrala, men det är ju definitivt inte gammelmedia heller.
Sedan har de förhoppningsvis någon form av journalistisk utbildning, så att de i alla fall i bästa fall en gång i tiden lärt sig hur man gör.
Mindre kritisk källgranskning vet jag heller inte om jag kan skriva under på –.det ser jag en förfärlig brist på även i gammelmedia. Det jag själv har mest problem med vad gäller gammelmedia är dock att källhänvisningar ofta saknas, och sedan tycker jag de i många avseenden inte hängt med i svängarna alls, t.ex. när det gäller synen på namnpublicering etc. På nätet är det i högre grad vedertaget att länka till bakgrundsmaterial, är iaf min uppfattning.
Frågan om förtroende blir ju om du litar på om källgranskning har gjorts, spontant känner jag att man kan ställa högre krav på det i traditionell media. Håller med när det gäller länkar till källor o.s.v det brukar man inte se om det inte är en nyhetsbyrå som är källan.
"Rå ton" anser jag inte vara ett problem alls –.snarare tvärtom. Krav på estetik, "fina" värderingar, "god smak", "anständighet" etc. anser jag generellt motverkar ett fritt sökande efter kunskap.
Tänker inte så mycket på fint språk och värderingar, snarare argument som är byggda på ad-hominem, gult by association, eller andra argumentationsfel, eller att man bygger argumentation som skall tala till folks känslor snarare än intellekt.
Man har idag lite större möjligheter att skaffa sig en nyanserad bild av världens händelser. Alla vinklar sig i hur de återger information, medvetet eller omedvetet. Jag litar på att de saker som det rapporteras om i media har hänt, men jag litar inte på att omständigheterna kring dem återges 100% objektivt.