Jag är kristen av födsel och ohejdad vana och tror stenhårt på vetenskapen. Jag har tagit mig upp ur ett traditionsträsk och tänkt efter själv, därefter skapat en världsbild som jag kan stå för. Det visar sig senare, när Internet och sånt hjälper till, att jag inte är ensam om min världsåskådning vilket är trevligt men inte var något krav.
Jag har ingen anledning att pracka på någon annan mitt sätt att se på de problem som varje tänkande människa ändå måste brottas med. Jag anser inte heller att jag måste använda religion, den lokala idrottsföreningen, en politisk övertygelse eller mitt medlemsskap i ett mc-gäng för att tillförskansa mig makt. Jag är också (alltför?) ointresserad av pengar och den makt som kommer med det.
Något annat finns det tyvärr inte utrymme för att säga i denna tråd, då alla verkar helt säkra på hur saker och ting förhåller sig och jag inte har för avsikt att få någon att försöka byta ståndpunkt genom att "överbevisa" personen om något annat. Det är ju givetvis ett helt absurdt förhållningssätt till "tro".
Men eftersom nu de flesta seriösa vetenskapsmän som sysslar med saker som gränsar till vad vi kan förklara säger att de "tror inte att det finns en Gud" eller "tror att det finns en Gud", så känner inte jag att det finns någon rimlighet i att säga att jag "vet att det inte finns en Gud" eller vice versa.
Att vara troende innebär helt klart en del problemställningar och svåra frågor, men det gör det också om man väljer att inte tro. Detta gäller både världsbilden och mer "själsliga" bryderier. En seriös diskussion om dessa frågor hade ju varit otroligt intressant, men det verkar inte vara syftet här.
Jag är en kristen universalist, men även om jag på min livsresa hade blivit ateist så går det inte att komma från att vi alla (svenskar) är uppfostrade enligt de kristna ideal som finns i vårt land. Hela vår demokratitanke grundar sig på människors lika värde, en tanke som Jesus var först med och som vände upp och ned på hela hans samtid. Så traditionellt sätt är vi alla kristna, ur just det perspektivet.
Det som sedan hände med kristendomen när den blev stadsreligion på 300-talet har inget med ursprungstanken att göra. "All makt korrumperar, total makt korrumperar totalt", som en engelsk biskop sa. Det finns inget försvar för de vidrigheter som gjorts av kristna genom historien, och det finns inget stöd för det i NT.
Jag har själv fått uppleva religionens baksida när jag "handlade fel" enligt den församling jag var med i då. Men min slutsats var att pastorn hade fel, inte att Gud inte fanns.
Idag är jag inte med i någon kyrka, jag tror inte min Gud får plats i ett hus byggt av människor. Jag tror dessutom Honom om större saker än vad våra mänskliga religioner kan göra gällande.
Jag har ingen speciell dödsångest och umgås inte med andra kristna. För mig handlar Guds existens om en logisk slutsats, och givetvis i slutändan en tro eftersom jag inte har några andra bevis än indicier. Hur han ser ut, vad han gör? Tja, jag gillar den kristna Guden, som känns trovärdig. Men å andra sidan är jag som sagt svensk och uppvuxen med det. Men för min del ser Gud helt annorlunda ut idag jämfört med när jag växte upp.
Jesus sa en del coola saker (jodå, de flesta historiker som inte är tokateister är övertygande om att han var en historisk person), som: "Gör mot andra vad ni vill att de ska gör mot er". Det känns som att mänskligheten hade löst en hel del problem om man nu verkligen hade tillämpat det killen säger?! Guds son? Ja, det må väl vara upp till var och en att fundera på. Schysst filosofi? Ja, jag tycker i alla fall det.
