Vansinniga syntsamlare runt om i världen (OBS, stora bilder)

Amanda Pehlke, är en tuff brud i lyxförpackning. Hon bor i ett hus som hon själv har specialdesignat, tillsammans med åtta Sony Aibo-hundar som hon dresserar på sin fritid. Huset har ethernet och audiopatchning inbyggt från grunden. Hon har varit gift med Mark Pulver ( www.midiwall.com ) som är en annan storsamlare av syntar. Amanda har en av världens två svarta Minimoog Voyager-syntar, givetvis i specialutgåva. Hon satt även med i juryn som valde ut namnet Voyager. Och hon kallar Dr Robert, "Bob" Moog för pappa, helt öppet. Man vet knappt vad man ska tro, men det är svårt att inte bli imponerad, eller bara förbluffad, över hur mycket resurser som tilldelats vissa människor här i världen. Hon samlar i vansinniga mått, och har givetvis alla tre Nord Lead-syntarna, till exempel. Bra för sveriges BNP om inte annat.

www.cikira.com

Har ni hittat fler sån´a här sköna typer på nätet? Vi är ju alla samlare, på sätt och vis, men vissa köper allt som blänker!

Nu sticker jag väl ut hakan, men "anything goes" känns det som. Och så det typiskt amerikanska i sammanhanget: trots att enorm tid och enorma resurser funnits att tillgå, så är hennes hem och studio uppvisningar i ganska patetisk stil, åtminstone om man jämför med våra svenska ideal. Hennes studio är mörk, släpper inte in ljus, och har en hemsk 80-talsmatta. Hon har svart köksinredning och en massa prål lite här och var. Jag menar, hon verkar ha kunnat välja precis vad som helst, men har ändå inte gjort så sofistikerade val. Hon har säkert ett 20-tal instrument i sin studio som många av oss verkligen skulle ställa sig tveksamma till och ja, det känns amerikanskt på något vis. Imponerande, ja, men ändå inte idealiskt. Liksom. Och Sony´s Aibo-hund är väl kul som koncept, men jag skulle aldrig vilja ha så´n plastprål hemma. Känner en liten lätt vämjelse över de där hundarna faktiskt.

Jösses!!! Vilken eufori!!!

Golvsynt... jo. Onekligen en märklig placering. Är det möjligen för övning av finmotorik i tårna?

Jag frågade för övrigt "Cikira" om hennes musik och hon sade att hon hade något stort på G och att hon inte ville avslöja något förrän hon var helt nöjd. Just nu var hon inne i programmering, sade hon.

[ 01 December 2002, 18:11: fixat av: patrick fridh ]

Kanske en galen samlare? Månadens understatement!

Det finns en halvtrist QTVR-bild på Jarre´s studio som jag sett någonstans. Man ser en Synclavier och ett mixerbord och inte särskilt mycket mer, tyvärr. Kenneth Elhardt är amerikan, tror jag, och han är världsberömd i syntkretsar för sina "scams", läs: synten The Sage. En 3D-genererad supersnygg sak som han försökte luras med. Och nu är han berömd i min värld för att han har FYRA jupiteråttor. Jäla madman! FYRA! Jag pläderar: Orättvisa!

Men det jag menar med vansinniga syntsamlare är huvudsakligen okända människor som bara har samlandet som en stor hobby. Jarre har ju ekonomi för att köpa precis hur mycket som helst, men det finns samlare bland oss. Jag vet att det ska finnas en fem sex stora syntsamlare här i Stockholm som bara har samlat på sig prylar under årens lopp. Till exempel. Vore svinkul om nå´n så´n ville ge sig till känna. Se´n har vi ju vår gode PPG-samlare, "Waveterm" som har tittat in här någon gång, han köpte jag min SH-101´a av. Han har en del, även om jag inte vill kalla honom vansinnig!

Edit: En massa tillägg.

[ 01 December 2002, 23:05: fixat av: patrick fridh ]

Jo, jag tänkte mixa ihop lite spår... ähum...

...timpriset, alltså, ööh?...

myspys-hörna...

Det har du helt rätt i, men då är de inte vansinniga längre! Faktum är att när jag började läsa Keyboard Magazine på 80-talet så var nästan varje nummer någon specialare med nå´n syntkändis. David Foster, t ex, hade en respektabel samling instrument. Det känns som om det var väldigt vanligt då, att man som standard hade t ex en DX7, en DX7II, en Minimoog, en D-50, en Fairlight, en Jupiter-8. I dagens Keyboard har de en avdelning som är nästan lika kool, och det är läsarnas egna studiobilder, som presenteras (en sida per nummer, med en bild och en liten artikel) i slutet av tidningen. Rätt kul, finns många jänkare som har flera Roland JV´s, flera E-mu-samplers och så vidare. Mycket rackblink ska det vara. Ballast är de som har sofistikerade men tillräckliga grejer. T ex svenska Nåid, jag tror han jobbar mest med en Waldorf MicroWaveXT och en Akai S-3000. Mycket mer än så behövs egentligen inte. Och det är när man tänker på det som man blir lite smått förbluffad över kära Amanda med sitt specialbyggda hus...

Eller med lite fantasi så kanske det ser ut som en fullsatt idrottsarena i forna Sovjetunionen, med publik i perfekta rader och kulörer. Nere på arenan börjar snart föreställningen, kast med liten Midiot och 10.000 meter Theremin, patchdans och stäpp-programmering.

Encore: Klassisk bild det där, mycket mysig. Användaren får hoppa ned i syntdjungeln från en avsats ovanifrån, eftersom han sedan blir inbyggd bland alla syntar. Se´n kanske man får skjuta in en potta mellan varven och en å annan hamburgare mellan varven. En kaffebryggare kanske får plats där på modularsynten någonstans. Sovsäcken kan han ju gömma under nå´n av syntarna. Det blir värre med motionen, men patchning kan ju vara en hyfsad träning om man byter ljud ofta.

Parakeet: Synthobbyn är närmast billig, egentligen, om man jämför med folk som köper diametralt mycket datorutrustning. Sådan sjunker i pris likt bojstenar, men syntar sjunker bara i pris likt... långsamt sjunkande musslor.

Notera klaviaturet i förgrunden av Roland-bilden, förresten, det är ett elpiano faktiskt, med samma skal som Juno-106´an. Roland gjorde fyra olika klaviaturmodeller i samma skal, kan någon räkna upp de två andra?