Jasså, du ska ha synth du! Status hårtork!

PM är säkert jättegivande bara man har tålamod att gräva ner sig i det och dessutom kan spela (eftersom en stor del av poängen med PM är att kunna få samma dynamik i klangfärg som hos tex en saxofon eller gitarr när man spelar med olika anslag och teknik).

Jag har hört riktigt trevliga exempel från Yamaha VL-1, så potentialen finns där.

Vad det gäller FM har jag aldrig fattat varför man inte i alla fall teoretiskt torde kunna ta fram en modell som "samplar" av frekvensspektrumet på ett ljud, återskapar det med FM, "samplar" nästa och sen låter en användaren fritt morpha mellan de två... eller det har kanske någon redan tänkt på?

När Yamaha introducerade FM-syntes så hade de tanken att man kunde skicka in inspelade ljud till dem som de skulle köra igenom en FM-baserad resyntesmaskin som man sedan fick ut som en patch att använda på sin egen synt. Men det blev aldrig något av det, vad jag förstått.

Fördelen att göra det med FM istället för tex additivsyntes är att det krävs mycket färre oscillatorer för att få fram samma ljud. Sparar processorkraft (inte lika viktigt idag) men framförallt blir det lättare att hantera och redigera. 4-12 envelopes istället för 50? Jag vet vad jag föredrar.

fm: Bara för att det inte är lätt att få ljud som är "normalt" användbara via en syntesmetod så tycker jag inte att den är att förkasta bara för det.

Exemplet med FM-syntes tycker jag är rätt talande, bland allt oljud så finns det fantastiska ljud som gömmer sig där. Gäller bara att hitta rätt när man navigerar bland dem.

De flesta ljud som folk rattar fram går säkert att få fram med ett tillräckligt stort modularsystem bara man vet vad man är ute efter.

FM är kanske inte optimala sättet att göra det på, men det finns en hel del additativa synthar/mjukisar som gör det.

Nej, jag tycker PM är en intressant syntesmetod. Jag försökte förklara varför det inte fått genomslaget man trodde det skulle få.

Sen tror jag du missförstår vad jag menar med att ljuden blir ospelbara (du har väl hört tillräckligt av min musik för att inse att jag inte bara vill ha traditionella syntljud). Problemet är att i tex en blåsbaserad modell så hänger volym, tonhöjd och klangfärg ihop, dessutom högst olinjärt med både tröskeleffekter och ickelinjära kurvor. Man kan gå från ett saxofonliknande ljud till ett atonalt bräkande som beroende på hur hårt man "blåser" antingen bara väser, är ostämt eller bara fastnar på en resonant ton. Och det på ett omusikaliskt sätt (i mina öron).

För att översätta till analogsyntvärlden: tänk dig en synt där vridande på filtret påverkade stämningen, både relativt (alla toner hamnar snett x cent/semitoner) och varierande (så att A4 visserligen blir 440, men A5 är 937 istället för 880). Visst är det västerländska tonsystemet inte det enda som existerar, men det är rätt praktiskt när man ska använda en synt tillsammans med andra instrument.

Nu kan man iofs banta modellerna eller låsa viktiga parametrar, men frågan är hur långt man kan gå i den vägen innan användaren/programmeraren blir frustrerad.

Absolut. Jag gillar FM-syntes, men det är inte särskilt intuitivt vad resultaten blir om vi talar om lite större FM-algoritmer än de bantade 2-op-varianter som dyker upp lite varstans. Medan tex en Minimoog inte är så värst mycket svårbegripligare än en Axxe med 1 oscillator.

Det var lite det som var min poäng ovan - är man ute efter kaos och konstigheter så finns det mer lättillgängliga alternativ än PM.

Jag ser en spännande framtid i kombinerade syntheser ... Kanske än mer utbrett som till exempel med Yamahas grejer. De kör bara ett fåtal modeller av syntar idag men desto fler plugin-kort med VL, AN, VH och FM till exempel. Köpte just en EVS-1 (okej den är ju rätt gammal, kan man inlägga) just för att kunna kombinera lite olika syntheser i samma maskin.

Och användbart, är som som sagt subjektivt.

Det var med säkerhet just en sån här argumentering som Heualia ville "provocera" fram Bekräfta nu ditt konto, kompis

faktum är ju att synthar i teorin kan återskapa vilket ljud som helst. en mäktig dator som pallar tiotusentals sinusoscillatorer samtidigt kan ju i princip göra vad fasen som helst.

det hartmann gjorde med neuron var ju häftigt, men det var så dyrt, ohändigt, resultaten blev inte alltid som man ville etc. jag hade en neuronvs förut och den krävde så mycket av datorn att den började svacka vid sisådär 3-4 röster! de ljud jag stoppade in i min neuronvs var oftast inte heller superkul när de kom ut. men jag tycker om att någon försöker skapa något nytt. lets face it, vi har fastnat på subtraktivt/vintage!

jag testade nu bara för skoj hur många sinusoscillatorer min dator klarar av (raddade bara upp så många oscillatorer jag kunde i Synthedit och lade till fler tills datorn inte orkade mer) och den klarar 350+ samtidigt. det är ju jättemycket tänkte jag först, men det är ju inte alls mycket. säg att man vill ha 35 rösters polyfoni - då har man ju bara 10 oscillatorer att gå på (BARA oscillatorer, inget annat)! och då har man sugit upp all CPU-kraft...hmm, om bara yamaha hade utvecklat den där FM-resyntesmaskinen

fm: Ah, då är jag med på vad du menar. Ditt exempel låter för övrigt som hur modularsyntarna fungerade innan man hade fått allting tillräckligt elektriskt isolerat... iofs så fungerar fortfarande en VCS-3 åt det hållet med patchmatrisen.

precis den här attityden att allt är gjort och testat är underbar! den föregår ALLTID en radikal musikalisk vändning/nytändning. kan bara sympatisera med FM, instrumenten är nog inte något hinder för ny musik. låsta/konservativa/genrebundna sinnen är mycket bättre som hinder! trots allt sitter det ju oftast en äcklig, trist och låst användare bakom ett trist och äckligt ljud, det är inte syntes-modellerna som behöver uppdateras det är mjukvaran i skallen som behöver uppdateras/resetas och det gör man inte i en fabrik på bandet direkt.

Jag har inte skrivit någonstans att allt är gjort, bara att det finns en rad skäl till att PM inte blivit så stort som alla trodde. FM slog igenom på 15 år, och även om vi räknar generöst (Karplus-Strong 1983) så har PM haft mer än 20 år på sig utan något större avtryck.

I den mån PM används numera så är det för emulering inom strikta ramar (orglar, Rhodes osv) och inte som syntesmetod. Varken Korg Prophecy/Z1, Yamaha VL-70 (eller kortvarianten) eller Applied Acoustics Tassman är särskilt svåra att få tag på, så det är knappast bristen på hårdvara eller mjukvara som är hindret för den som vill använda physical modelling. Hur många här är det som testat det?

Då tror jag mer på framsteg inom samplebaserad resyntes och i fråga om kontroll (Lemur, Fingerboard, reacTable, diverse sensorlösningar) när det gäller nya ljud/musikstilar/arbetssätt. Det är ju ingen mening med att ha världens uttrycksfullaste syntesmetod om man ändå bara kan kontrollera den med något så begränsat som ett klaviatur och några rattar.

Precis vad jag tror också faktiskt. Har själv märkt skillnaden i mitt musikande sedan jag skaffaden en padKontrol. Alltså en midikontroller med slagplattor a la mpc. Märkte en sjuk utveckling i trumprogrammering när jag skaffade en octapad också, så det är mer arbetsättet och interfacet som ska utvecklas. En idé ska in helt utan friktigtion, förädlas, och sedan ut. Förädling och utgången har jag blivit bättre på nu på senare tid, men input kämpar jag fortfarande en del med.

Det förklarar bara varför få förutom Yamaha använt sig av PM. FM var också patentskyddat, men sålde i oerhörda mängder. Skillnaden i försäljning kan alltså inte bara bero på patent.

ja nya ideer, trummor man slår på och sånt!

Haha! Nej, det kanske inte var tillräckligt tydligt där. Menade mer att sättet jag spelade in midi-data påverkade mitt musicerande. Om jag spelade på en lemur eller en fingerboard så kanske det blev andra melodier också...det var lite det jag menade.

jag kunde inte hjälpa mig själv till självhjälp där. jag hajar vad du menar clase.

jag håller med om att det är interfacen som ska ändras. annorlunda arbetssätt kan vara väldigt inspirerande. klaviatur blir ofta same same

Att allt redan är uppfunnit och alla ljud redan gjorda har man ju hört förr. Med tanke på att det fortfarande går att göra intressanta grejer med gitarrer så ska vi nog inte ropa hej ännu. Det kommer alltid finns människor som försöker gå utanför ramarna och använda grejerna på helt nya sätt som ingen annan hade tänkt på innan. Kolla bara på circuit bending-grejen. Vi krashar processorn i den här trummaskinen så den får tokfnatt så låter det skittufft...

Fast i mitt stilla sinne undrar jag vad som blir nästa stora och helt nya grej, ni vet jazz på 30-talet, rock på 50-talet, hiphop på 80-talet... Eller så är musiken så mångfacetterad idag att ingen ny genre kommer att bli en lika stor revolution?

Vad kommer efter elektronisk musik? Generativ musik med ett interface som kopplas direkt in i hjärnan och levererar precis den musik man tänker på ögonblickligen :rolleyes:

Det blir nog årtiondet då kvinnorna tar makten, eftersom de får sina misstankar besannade om att alla män är pubertala kåtbockar.

*Asgarv*

Troligtvis får du rätt. Bara kvinnliga kompositörer i framtiden alltså...

italon gör comeback 2007. =/

Det gjorde den redan 2003... eller än tidigare.

meh! det missade jag. =(

Mycket intressant diskussion! Jag tycker att varje viktigt steg i musiken har varit att blanda redan två befintliga steg (eller fler). Fusion. Möte. Det är då det händer saker. När Miles Davis mötte rocken i Bitches Brew. När Punken mötte Ska:n. Stockhausen fick polarpriset bl.a. för att han var den som lyckades sammanföra concrete- med elektroskolan.
Världens mest sålda skiva med klassisk musik är Switched-on Bach.
Undrar vad nästa blandning ska bli?

Jag möter dub, mangeltechno och psytrance;)

Skämtåsido, intressant diskussion. Men man behöver ju inte göra det så svårt. Bara att vända gitarren bakofram, eller något liknande, så vips. Har man ett helt nytt koncept.