Jasså, du ska ha synth du! Status hårtork!

Jag möter electro, dub och italo (mindre av det senaste dock, men ändå en influens).

Inlägg 56: Var inte det till Kawai K5? Har aldrig hört talas om ngt sådant till DX7... men det låter spännande. Har hört sådana patcher på K5 och det var läckra ljud vad jag minns.

Prophet VS kunde ta emot samplingar också och sparade dem i sitt vågformsminne, extremkorta ljud. En kompis gjorde ett trick och speedade upp en sampling och förde över den till sin VS, sedan kunde han speeda ner den med VSen och det gick att höra ljudet, typ "Hej!". Oldskoolkul...

Sådana där knep är roligt faktiskt. Jag testade en liknande grej då jag använde mitt badrum som ekokammare. Jag tog ned en gitarrförstärkare som fick agera ljudkälla till badrummet och satte upp två mikrofoner för att spela in ljudet. Ljudet spelade jag upp dubbelt så snabbt genom förstärkaren, så att när jag senare spelade upp de inspelade ljuden i normalfart så fick jag ett dubbelt så stort reverb. Lät rätt bra dessutom.

Det beror ju på att merparten av de som köpte DX7 gjorde det på meriten att det var "äntligen en synt man kan spela på, som låter som ett riktigt instrument - ett äkta Rhodes". Utan det fabriksljudet hade den kanske inte alls blivit någon hit.

(Oj. Läste inte Heulalias inlägg som föranledde ditt svar, Johan... nu blev det snurrigt men jag talade mest om varför DX7 blev så populär...)

DX7 blev en hit av ganska många skäl, tror jag: nya ljud som var svåra eller omöjliga att göra med analogsyntar (klockor, epianon, slapbasar osv), 16 rösters polyfoni, midi, överkomligt pris, mer uttrycksfulla ljud (anslagskänslighet, som dessutom kunde styra mer än bara volym och filter).

Så det var nog mer än bara Rhodes-patchen som avgjorde.

Nu är du på det humöret att du ska argumentera emot allt och alla och det kan bli lite jobbigt... begreppen du nämner kände man knappast till bland gemene man 1983-84. Man lirade på det nya instrumentet från Yamaha och det lät som det "skulle", alltså köpte man. Många, sjukt många, tog den för ett modernt elpiano.

Look who's talking...

Det var nog rätt mycket mer än bara "rhodes" patchen som sålde den maskinen, MIDI var jävligt på modét, och dessutom anslag, presets (som inte bara lät som rymdraketer och cp-ljud) i en maskin som gick att ta med sig på bussen i värsta fall.. nog första "brukssynthen" i många musikanters ögon, vilket nog hjälpte yamaha _en del_ att skeppa totalt 150k+ dx7or under åren som gick ...

---

"du är aldrig tuffare än din sista hit"

Japp, håller med dig PF, fast så här i efterhand tycker jag inte Rhodes-patchen låter Rhodes utan mer ett sliskigt elpiano-ljud som man förknippar med Richard Marx.

Jag argumenterar inte alls mot allt och alla!

Jag tror vi egentligen håller med varandra, att DX7 kunde funka som ett elpiano beror på det jag nämnde (mer specifikt kombinationen av klockljud, anslagskänslighet och många röster), men de flesta musiker brydde sig knappast om vad som gömde sig bakom den bruna fronten, precis som du skriver.

Det är nog svårt att fatta vilken revolution DX7 var för oss som inte var med då, speciellt för musiker som var vana vid Rhodes, orglar och (el-)pianon.

Haha. Ja MIDI var ju väldigt på modet, det fanns ju på hela 2 maskiner som hade det, och det funkade rätt okej på den ena. Jag menar DX7:ans initiala lansering.

Och du hade säkert köpt en bärbar dator för typ 6-7 år sen om den inte haft USB ...

---

"du är aldrig tuffare än din sista hit"

När DX7 lanserades fanns det väl hen hel bunt med syntar som hade MIDI
- Roland Jx3p
- Roland Jupiter-6
- SCI Multitrack (eller om det var den där andra modellen jag alltid glömmer namnet på)
Fan vet om inte Oberheim OB-8 och PPG Wave 2.3 var före DX7 med MIDI. Och Memorymoog Plus.
- Korg Poly-61 II tror jag kom strax före DX7, men jag har haft fel förr.

Och hur många av dessa var anslagskänsliga...

DX7 - story of a success...

---

"du är aldrig tuffare än din sista hit2

Ensoniq ESQ-1/SQ-80 kom väl relativt tidigt? Anslagskänslighet och polyfonisk aftertouch. Riktigt bra som masterklaviatur... eller den kanske kom senare än DX7 osv?

jepp, flera år senare...

---

"du är aldrig tuffare än din sista hit"

Ensoniq ESQ-1, Mirage, Juno-106, JX8P och så vidare, visst men inte föränn 1984-85...

Heualia... menar du att det var på den tiden ordet "digital" var ett försäljningsargument? Skrev man det dessutom i någon ilsken färg så kunde det ju inte bli fel.

Det är det ju fortfarande. Kanske inte om synthar, men jag har köpt både batterier och hörlurar som varit optimerade för "digital"

En annan anledning till att DX7 sålde så bra måste väl vara alla lovord från pressen. Jag minns att jag läste en recension (förmodligen i MM, vad den nu hette då) där man konstaterade att det var den bästa synth man kunde köpa under 100.000:- och med tanke på vad den kostade var väl det ganska fantastiskt (om än lite överdrivet kanske).
Tyvärr hade jag inte råd då så jag fick välja mellan DX9 och Juno-106, tacksam att jag valde den senare... Mindre nöjd med att jag sålde den för en struntsumma några år senare.
Man var inte så bortskämd på den tiden, jag hade haft en billig orgel, ett elpiano, stråkmaskin och en SH-2000 tidigare och plötsligt fick jag ett instrument som kunde göra "allt" som dom kunde :rolleyes: Fan vet om det inte var bättre förr:cool:

ordet digital på mig att tänka på tråkigt knaster och saker som aldrig funderar...

VA är ju som vi alla vet digitalt. men jag har aldrig sett någon reklam där det stått just digalt om va

tycker att nya tidens syntar är tråkiga (några få undantag iofs).
man försöker pressa i mer och mer men glömmer bort att man skall ha kul medan man spelar.

sen beror det ju också på vad man är ute efter.

annorlunda synteser i all ära. man måste ju kunna använda det också (för att gå tillbaka till diskussionen)

"tycker att nya tidens syntar är tråkiga (några få undantag iofs).
man försöker pressa i mer och mer men glömmer bort att man skall ha kul medan man spelar"

Huvudet på spiken! Det är därför jag gillar Roland JP-8000 så förbaskat mycket. Den är enkel om man ger fanken i inspelade rattvridningar och sånt. Just enkelheten gör den rolig att spela på och att ratta ljud på.

Bob Moog sa att svårigheten i additiv syntes ligger i mängden deltoner, typ du kan ha uppåt 40 deltoner. Testa Additive Heaven som ingår i pluggo paketet så vet ni vad jag pratar om...