Om man spånar lite fritt så kan man se Apples val med Quartz som en försmak av framtiden där allting är skalbart, kantutjämnat och upplösningsoberoende (nästan). Det som krävs för att detta ska blir bra är att vi får upp upplösningen på skärmarna. Och då menar jag inte bara antalet pixlar, utan antalet pixlar per ytenhet.
En traditionell macskärm har ju 72 ppi. Numera är pixeltätheten lite högre, dagens PowerBook har väl 101 ppi och iBook 12" har 106 ppi om jag minns rätt, men det är ändå ett stort steg till en upplösning på säg 200 ppi. Då skulle skärmen börja närma sig pappersupplösning, speciellt tillsammans med bra kantutjämning.
Nackdelen vore förstås att menyer, knappar och allt annat skulle blir väldigt väldigt litet, oläsligt litet. Därför skulle man behöva ha ett OS som är helt upplösningsoberoende och helt skalbart, så att man kan få samma storlek på menyerna osv oavsett skärmens upplösning. Quartz är en bit på vägen mot detta. Men i dagsläget ger det vissa bieffekter som en del stör sig mer på än andra.