Jag läser med större och större förvåning om allt tekniskt snack när det gäller digitalfotografering och publicering – bildskärmar hit och kalibrering dit, olika CF-kort, CMOS och CSS-chip, upplösning, Canon mot Nikon, gluggar med ljusstyrka 0.9 etc. –, men ingenstans läser jag om att göra bra bilder; att fånga ögonblicket åt framtiden. Jag trodde det var vår huvudsakliga uppgift som fotografer att klippa ut den där lilla delen av verkligheten som visar det som hände, som visar den person vi fotograferar hur han/hon är, och som förmedlar till läsaren/tittaren en känsla av närvaro.
Färg är relativt och beroende på hur vi uppfattar den – hur många av oss fotografer har den lilla färgstickan "med rätt färg" med oss och har den med i varje bild vi fotograferar – utom när färgöverenstämmelse är av yttersta vikt, vid produktfotografering i studio tex. Inte har jag det i alla fall. Naturligtvis ska man försöka få det att se ut så nära verkligheten som bara möjligt är, men det blir i alla fall så som jag som fotograf såg det och kommer ihåg det. Man ska naturligtvis se till att vit- och svartpunkt är rätt satta, men sedan... Den röda klänningen på kvinnan du fotograferade, hur röd var den, vilken röd färg hade den. Det går inte att återskapa utan att ha färgstickan med, och ska kanske inte heller gå att återskapa. Det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att bilden är bra som bild, inte en tekniskt perfekt bild, vare sig den är digital eller analog. En tekniskt perfekt bild kan många gånger vara fullständigt urtråkig (behöver naturligtvis inte vara så), eftersom du inte tänker på det du ska när du fotograferar, att vara uppmärksam, utan tänker på det tekniska istället. Hur många gånger brydde man sig om färgöverensstämmelse när allt fotograferades i svart-vitt, eller ens med negativ färgfilm. Man kopierade de svartvita kopiorna så att de skulle gå att trycka och man kopierade färgkopiorna så att de inte såg allt för skräckfilmsaktiga ut (vitt är alltid vitt). Men nu när allt är digitalt har fotograferandet, bildskapandet, kommit så i skymundan av all teknisk apparatur att många verkar ha glömt varför de blev fotografer. Titta på nyhetsinslag på TV när alla stillisar står och kollar på lcd-skärmen på baksidan av kameran, i stället för att vara uppmärksamma och fotografera. Inte gjorde vi det när vi hade film i kamerorna – då väntande man på att få se resultatet efter framkallningen; någonstans visste man att det var rätt exponerat (lite överexponering gjorde visserligen inget) och man intresserade sig för bilden, man visste också att det satt, men nu verkar det som om alla är så rädda för att det inte ska vara tekniskt perfekt, att många glömmer att göra bra bilder till förmån för olika tekniska undersökningar, som alla som gick på fotoskolor kommer ihåg som en del av undervisningen och som vissa uppfattade som roligare än själva fotograferandet, istället för att lära sig bildspråk och att ta bra bilder. (Detta är absolut ingen kritik mot dig Mikael Risedal ((miri)), du är en bra fotograf med ett bra bildspråk. Men ibland blir det lite för mycket teknisk mumbo-jumbo bara. Det är bra att veta hur kameran fungerar, så att man inte står där när det gäller och undrar hur man ska göra, men det viktigaste är, och förblir, att vi som professionella fotografer skapar bra och intressanta bilder).
Visserligen är min skärm kalibrerad med kalibrator och jag har dagljuslysrör (D50) i taket vid datorn, men jag tycker inte att mina bilder är bättre färgöverenstämmande nu, än när jag kalibrerade min skärm med Apples inbyggda kalibrering, när jag ser mina bilder i tryck bredvid min skärm. De ser lika ut i trycket som på skärmen. De flesta av oss har också någon liten färgblindhet, vi uppfattar också färger olika och vi kommer alltid att göra det, vad än alla färgkonsortier och sammanslutningar säger om vad som är rätt färg eller inte.
När jag var liten hade vi i färgkritlådan i skolan en färg som hette "hudton" – jag är säker på att min kompis Sanna inte skulle uppfatta den som rätt hudton när det gäller henne.
Rolf
