Historien om Next

Man kan sannerligen ha åsikter om Applestyrelsens hycklande, att å ena sidan inte vilja ha Jobs kvar i företaget, men å andra sidan gärna skörda frukterna av hans arbete utanför Apple om det skulle visa sig värdefullt.

Jobs hade inte legat på latsidan under de sista månaderna på Apple och dagen efter mötet med styrelsen, fredagen den 13 september 1985, slutade fem nyckelpersoner på Apple och blev tillsammans med Steve Jobs grundare i Next, som det ännu odöpta företaget senare skulle heta. Jobs skickade över en lista över anställda han skulle ta med sig från Apple till John Sculley och sin egen avskedsansökan, som han givetvis redan läckt till pressen.

Grundarna av det nya företaget sammanstrålade senare hemma hos Jobs över middag. Intressant nog var flera av dem fortfarande anställda på Apple, och det var fortfarande inte klart exakt vad Next skulle syssla med, utöver att det skulle vara ett företag verksamt inom datorindustrin.

Sju miljoner dollar kom från Jobs egen ficka för att starta företaget och efter diskussioner började planen för vad Next skulle syssla med klarna allt mer. Jobs och hans kollegor började med att rekrytera programmerare som fick i uppdrag att skapa en ny utvecklingsmiljö som skulle köras ovanpå ett annat operativsystem. Den nya utvecklingsmiljön skulle vara helt objektorienterad och Jobs hade också klara önskemål om att inkludera andra finesser som tidigare endast fanns i dyra arbetsstationer, exempelvis ett modernt och intuitivt användargränssnitt och flerprogramskörning, vilket Macintosh fortfarande inte hade.

Efter en middag där Jobs hade lovat nobelpristagaren Paul Berg en kraftfull dator med en överkomlig prislapp började planen nu materialisera sig. Next skulle bygga datorer för utbildningssektorn, kraftfulla arbetsstationer som skulle ha en tillräckligt låg prislapp så skolor, universitet och högskolor skulle ha råd att köpa dem i drivor. Att skapa ett nytt operativsystem var dock inte högst upp på Jobs agenda, men efter att ha utvärderat SunOS, senare Solaris, och andra varianter av Unix bestämde sig Jobs och hans kollegor att det enda rätta var att utveckla ett eget operativsystem.

Jobs hade också lärt sig läxan från ett av Macintosh stora tillkortakommanden, brist på mjukvaror. Därför såg han till att flera av de program som de nu rekryterade utvecklarna från Apple hade skrivit, porterades till det nya operativsystemet, som fick namnet Nextstep. Utvecklarnas avtal med Apple innebar att deras program ägdes av dem själva och inte av Apple vilket gjorde att exempelvis Macwrite blev Writenow på Nextstep.

Steve Jobs och Avie Tevanian på Apple 1999.

Bild: Apple

Efter att Jobs rekryterat Avie Tevanian, en av de ledande utvecklarna av Mach-kärnan, sattes arbetet igång med att bygga Nextstep runt Mach. Det är en mikrokärna som förlitar sig på externa program för att hantera funktioner i operativsystemet. Mach är fortfarande grunden i OS X. Detta är i rak kontrast till hur Linux senare utvecklades där betydligt fler funktioner byggdes in i kärnan. Kopplingen till BSD Unix fanns också sedan länge då Carnegie Mellon-universitetet, där Mach-kärnan utvecklades initialt, hade porterat större delen av BSD Unix för att fungera med Mach.

Bygger man ett operativsystem så måste man också ha en dator att köra det på. Inte nog med att hårdvaran skulle tas fram så snabbt som möjligt, den skulle vara vansinnigt kraftfull också. Next växte i takt med att också hårdvaruutvecklare rekryterades. Efter att ha tittat på Arm, Mips och Sparc-processorerna blev Next sugna på att använda Motorolas kommande Risc-processor, 88000, men då den ännu inte var tillgänglig på marknaden valde Jobs och hans folk att använda sig av en redan bekant processorarkitektur, 680x0-serien. Samma processorfamilj som Apple använde i sina Macintosh-modeller.

Givetvis började Apple undra vad som pågick borta hos Next. Med så många före-detta Apple-utvecklare nu under Nexts paraply och med en dator som åtminstone för en utomstående började likna en Macintosh allt mer, så gjorde Apple vad de under 80- och 90-talet gjorde allt för ofta. De stämde sina konkurrenter. Apple menade att Next hade stulit Apples teknik och ideér, men de kunde inte visa exakt vad Next skulle ha stulit. Vid den här tiden hade Apple det tungt som det var med en vikande försäljning och det juridiska käbblet företagen emellan blev ett pr-mässigt fiasko för Apple.

De två företagen gjorde slutligen upp utanför domstol och i avtalet kom de överens om att Next inte fick konkurrera med Macintosh, vilket begränsade marknaden för Nexts datorer till marknader där Macintosh inte användes.

Under 1986 och 1987 fortsatte arbetet med Nextstep. För att kunna skapa ett objektorienterat operativsystem krävdes en objektorienterad utvecklingsmiljö. C++ var av någon anledning inte vad de letade efter utan istället valde Next att använda Objective-C. Ett val som än i dag påverkar utvecklare, inte bara för Mac OS X utan också för iOS.

Jobs planer för Nextstep stod inte långt efter de han en gång i tiden hade för Macintosh. Han krävde att det som visades på skärmen också skulle vara exakt det som landade på pappret när användaren skrev ut ett dokument. Macintosh-metoden med Quickdraw och Postscript kunde de inte använda. Next bestämde sig för att med Adobes stöd portera Postscript till Nextstep och därmed skapa Display Postscript. Steve Jobs verkade under Nexts tidiga dagar tyvärr inte lärt sig mycket om hur man leder och motiverar sin personal, men han hade åtminstone lärt sig att lyssna och reste därför runt och pratade med universitet och andra lärosäten om vilken typ av datorer de behövde för att kunna bedriva ännu bättre undervisning.

Han reste också till Japan och studerade robotteknik och tillverkning och Jobs själv sade vid flera tillfällen att han försökte vara en bättre och mer medveten chef än han varit på Apple. Personal som senare slutat på Next berättade att Jobs ljugit för dem och kört över dem gång efter annan, men de ville i media inte gå ut med sina namn då de trots den omilda behandlingen ville arbeta med Jobs igen. Varför? “Han gör världens bästa datorer”.

Susan Kare, som stod bakom det grafiska gränssnittet i Mac OS, anlitades för att utforma färgschemat och grafiska element i Nextstep. I slutet på 1987 började Nextstep närma sig någon form av produktionsstatus. Det grafiska gränssnittet var fortfarande långt ifrån färdigt men redan här fanns tecken på det som komma skulle. Nextsteps dockningsrad, åter igen något vi också ser i dagens Macintosh, blev den centrala platsen för hur en användare kom åt sina filer, startade program och så vidare. Display Postscript gjorde det också möjligt att ikoner och grafik visades med för den här tiden extremt hög skärpa och detaljrikedom, något som varken Mac OS eller Windows var ens i närheten av. Jobs var även den här gången besatt av det visuella.

Steve Jobs hyrde in den legendariske formgivaren Paul Rand för att till en kostnad av 100 000 dollar designa logotypen för företaget. Logotypen är vid sidan av Nextcube också de två starkast bestående visuella intryck företaget lämnade efter sig. Rand till och med döpte om företaget från Next till "NeXT" där ’e’ stod för ”education”.

Nextcube, med tillhörande mus, tangentbord och svartvit skärm.

Bild: Next

Den legendariska kubformade Nextcube designades av Frog, samma designbyrå som utformade den första Macintosh-datorn åt Apple och i oktober 1988 visades datorn för första gången i New York. Nextstep version 0.9 blev versionen som medföljde Nextcube som nu började skickas ut i begränsade upplagor till några av de tänkta kunderna som exempelvis universitet och förlag.

Ett av de första misstagen som Next gjorde var att använda sig av magnetoptiska flyttbara hårddiskar istället för vanliga hårddiskar, som då bedömdes vara för dyra. Nextstep tog ensamt upp drygt 200 megabyte, vilket var enormt mycket på den tiden. Next var det första företaget som använde sig av den här typen av lagringsteknik i en serieproducerad dator och tog därmed också en enorm risk. Det här valet visade sig bli ganska kostsamt för företaget.

Ett typiskt spår av Jobs var också Nextcubes möjlighet att spela in och upp ljud i cd-kvalitet. Men ambitionerna kostade ordentligt med pengar – vid det här laget hade Next i princip gjort slut på de sju miljoner dollar som Jobs stoppade in i bolaget. Han och ekonomichefen Susan Kelly Barnes började nu träffa investerare på löpande band.

Att få fram mer pengar till ett bolag som gjort av med sju miljoner dollar innan det ens hade en produkt på marknaden visade sig svårt. Jobs kunde själv stoppa in mer pengar, men det skulle se dåligt ut inför andra investerare.

Men om det var en läxa Jobs lärt sig från Apple så var det att inte släppa mer kontroll över företaget än nödvändigt. Ross Perot, miljardären från Texas, blev dess andre störste aktieägare efter att ha sett ett program på tv om unga entreprenörer där Steve Jobs var en av de personer som profilerades. En unik egenskap hos Perot, som imponerade på de närmare 100 anställda på Next, var han efter ett besök kom ihåg namnet på samtliga. En viss skillnad från Jobs som inte kunde bry sig mindre om andra än de smartaste och bästa på Next.

Ytterligare investerare i form av Carnegie Mellon-universitetet och senare företag som Canon och Sun Microsystems investerade alla till slut i Next, men Jobs såg alltid till att hans andel i bolaget aldrig blev mindre än 51 procent. Canon investerade 100 miljoner dollar i bolaget och dödade samtidigt Canon Cat, Macintosh-grundaren Jef Raskins skapelse efter att han i vredesmod lämnat Apple.

Vid ett kortare möte mellan Jobs och John Akers, dåvarande vd på IBM, berättade Jobs om Nextstep och Akers beordrade sin personal att undersöka Next och Nextstep noga. I slutet på 80-talet licensierade IBM på vinst och förlust Nextstep som en potentiell ersättare till OS2 för 65 miljoner dollar.