Historien om Next

De första recensionerna av Nextcube i media fokuserade inte på mjukvaran och operativsystemet utan istället på hårdvaran, som led enormt av den långsamma magnetoptiska skivan. Prestandan kan jämföras med att köra Mac OS X från en cd-rom ungefär. Nextcube hade 400 megabyte lagringsutrymme, vilket var mycket med den tidens mått mätt. Senare levererade också Next scsi-hårddiskar på 1,4 alternativt 2,8 gigabyte.

Recensenterna drog lustigt nog slutsatsen att det var mjukvarans fel att Nextcube var så långsam. De hyllade datorns design, den medföljande skärmen på 17 tum som hade den enorma upplösningen 1120 x 832 pixel med fyra gråskalor och den medföljande laserskrivaren med en upplösning på 400 dpi. Skrivaren hade ett betydligt lägre pris än konkurrenternas laserskrivare och väckte uppmärksamhet.

Hemligheten med skrivarens låga pris låg helt enkelt i att Nextstep redan hade en motor för att hantera Postscript och därmed gjorde datorn det tunga jobbet när något skulle skrivas ut, vilket kan jämföras med Apples första laserskrivare, Laserwriter, som lanserades tre år tidigare och som i princip var en Macintosh med en skrivare byggd omkring sig. Adobes Postscript var också inbyggt i skrivaren vilket drog upp behovet av processorkraft och därmed priset. Apples Laserwriter, som då kostade närmare 7 000 dollar, klarade för övrigt endast 300 dpi och åtta sidor per minut, och även om prislappen för skrivaren var helt enorm så var den utan tvekan den största katalysatorn tillsammans med Macintosh och Pagemaker, redigeringsprogrammet från Aldus.

Nextcube hade en ethernetanslutning, både kategori-2 och kategori-5, och en ruskigt snabb seriell koppling mellan dator och skrivare. Jobs svarta kub hade också en digital signalprocessor, en dsp, vilket gjorde att den kunde hantera den snabba kommunikationen med exempelvis skrivaren. Allt såg således bra ut för Jobs.

En ny dator och ett nytt operativsystem som togs emot av en jublande publik. Pressen stod i kö för att hylla maskinen, konkurrenterna var inte lika positiva. Bill Gates lär senare ha svarat på frågan om Microsoft inte skulle utveckla mjukvaror för Nextstep att han hellre skulle urinera på maskinen än att utveckla för den.

Men bortsett från det, vad kunde gå fel?

... och ned som en pannkaka

Massor, visade det sig. Efter alla ansträngningar Steve Jobs och hans personal lagt ner på att bygga en riktigt kraftfull dator för tidnings- och bokförlagen, för universitet och högskolor så fanns det fortfarande problem. Marknaden dominerades av Sun Microsystems och andra som tillverkade arbetsstationer för mer avancerade användare. Det fanns trots ansträngningarna med att portera vissa titlar från Macintosh till Nextstep i princip inga mjukvaror för Jobs nya operativsystem, och även om det senare skulle dyka upp en hel del av den varan så var det ofta interna lösningar för företag som exempelvis aktiehandlare, oljebolag, polisen, och så vidare, som behövde en dator och ett operativsystem som kunde hantera stora mängder visuell data och presentera denna på ett snabbt och smakfullt sätt.

Datorn som Jobs menade pekade ut vad framtiden skulle innehålla dök upp på marknaden med en prislapp som var så hög att den kanske största tilltänkta kunden, universitet och högskolor, inte hade råd med den.

Den initiala prislappen för de förhandskunder som utsågs för att testa maskinen låg på drygt 6 000 dollar. Det var en imponerande prislapp i sig då den magnetoptiska enheten från Canon i Nextcube kostade 6 500 dollar styck om man ville köpa en på gatan. Det vittnar om Jobs enorma styrka när det gäller förhandlingar med leverantörer.

Men den höga prislappen bar tydliga spår från två andra projekt som Jobs styrt, nämligen Lisa och Macintosh. Båda var så löjligt dyra att få hade råd att köpa dem. Än värre blev det när Nextcube till slut nådde marknaden, prislappen låg då på hela 10 000 dollar styck.

Jobs hade inte bara sin investering i företaget att tänka på, som vid lanseringen av Nextcube hade vuxit till tolv miljoner dollar, han hade också sitt rykte att bygga upp igen. Många som var kritiska till Jobs menade att framgången med Apple hade varit ren och skär tur och att Jobs egentligen inte var mer än en arrogant, men samtidigt charmig person med stora talanger inom presentation och paketering. Han ville bevisa att det inte var sant, men när till och med Wall Street Journals annonsavdelning svarade “varför bryr ni er?” när Next ville boka en annonsplats för lanseringen av Nextcube så fanns redan där varningssignaler att något kanske inte stod helt rätt till.

Pengarna flödade knappast in till Next från kunderna. Investerarna däremot, fick öppna börsen gång efter annan. Jobs lät exempelvis bygga om hela byggnaden där Next hade sitt kontor, givetvis en av de dyraste byggnaderna i Silicon Valley och investerade i dyra trägolv, exklusiva möbler, enorma kaktusplantor, dyra kylskåp där den dyraste juicen fanns att hämta för personalen, och så vidare.

Next-fabriken i Freemont, Kalifornien.

Bild: Next

De robotar som satte samman Nexts datorer i företagets egna fabrik målades i exakta nyanser av svart och grått, en procedur som återupprepades fyra gånger innan Jobs var nöjd. Det här blev ännu en kostsam läxa som Jobs senare inte gjorde om när han återvände till Apple. Företaget lade ut tillverkningen på underleverantörer för att spara pengar.

Eftersom fabriken, som var byggd för att tillverka 10 000 datorer i månaden endast byggde ett hundratal exemplar under samma period visade det sig att det skulle vara billigare att anställa människor som byggde datorerna för hand istället för med robotar. Omvärlden visste ännu inte hur stora problem Next hade med försäljningen eftersom bolaget inte var börsnoterat och därmed inte behövde redovisa sina siffror för omvärlden.

Privatlivet för Jobs verkade bestå av jobba, äta och sova. Han hade köpt det redan nu ganska nedgångna Jackling House i Kalifornien där han åt och sov. Emellanåt träffade han sin flickvän sedan två år, Tina Redse, men i övrigt gjorde han ingenting annat än att arbeta.

Han upptäckte att han hade en biologisk syster, Mona Simpson, som hade gjort succé med sin första bok Anywhere but here och de byggde snabbt en nära relation till varandra. Hennes uppföljare, A regular guy, visade sig senare handla om Jobs och de två syskonens relation försämrades för en tid.

Jobs relation med John Sculley var fortfarande frostig och när Sculley ringde upp och gratulerade Jobs när de första Next-datorerna lämnade fabriken så var samtalet enligt Jobs artigt. Jobs uppvisade onekligen en större mognad, eller så hade han blivit bättre på att låtsas vara det.

Steve Jobs och hans Nextcube.

Oavsett vad förstod han säkerligen att om han skulle leda ett företag som skulle göra affärer med universitet, högskolor och företag krävdes det att han antog en mognare och mer seriös profil. Att Jobs tog Next på allvar råder det så här i efterhand ingen tvekan om. Bilder på honom i kostym och slips vittnar om en Jobs som försökte framställa sig som mer som en seriös affärsman, men som vi i dag vet var kostym och slips det sista Steve Jobs egentligen ville associeras med.

Om man ska dra en parallell till Macintosh kan man tydligt se att Apple överlevde de första åren tack vare fortsatt goda intäkter från Apple II. Hade Next haft sin motsvarighet till Apple II, en maskin som genererade intäkter under en längre tid, så hade Nextcube och senare Nextstation haft bättre förutsättningar för att överleva. Nu hade Next ingenting att falla tillbaka på förutom att be sina investerare om ännu mer pengar. En annan parallell som man kan dra till Macintosh, och även Lisa, är den initiala avsaknaden av en färgskärm, något som blev en belastning för Next och som tvingade Jobs att snabbt lova att bättring var på gång. Detta materialiserade sig senare som Nextdimension, ett kraftfullt men otroligt dyrt videokort med stöd för 32-bitars färggrafik.

En del av den tänkta marknaden för Nexts datorer, avancerade arbetsstationer, hade det nu tufft intäktsmässigt och företag som IBM, Apollo, Sun och HP slogs nu med Next om de 2,5 miljarder dollar som marknaden beräknades bestå av i skiftet mellan 1980- och 1990-talen. I takt med att persondatorn blev allt kraftfullare så minskade intäkterna för arbetsstationerna. Men till skillnad från Next hade konkurrenterna hade gott om tid på sig att ta fram alternativ som kunde möta persondatorn på marknaden, och konkurrenterna hade två vapen som Next saknade: de hade befintliga kunder, och de kunde ge rejäla rabatter för att behålla dem.

Till slut började några mjukvaruleverantörer stödja Nextstep. Lotus släppte sitt då marknadsledande kalkylprogram Lotus 1-2-3 till Nextstep, och Adobe började arbeta med flera program för operativsystemet. Och det höga priset till trots fanns det faktiskt universitet som satsade på Nextcube och Nextstep.