Jahapp, tänkte jag skulle skriva några rader jag med.
Jag kom ju hem med en 60Gb iPod för snart två veckor sedan, som jag i stort sett använt varje dag sedan dess, och som jag absolut aldrig vill skilja mig ifrån. Jag såg inte reklamen för denna nya iPod förrän sent igår kväll (05-10-12).
Min omedelbara tanke var "fan". "Fan", naturligtvis, i "jag har ju precis skaffat en" -anda. Det är väl ett fenomen som finns överallt; accepterar man det inte att det man köper en dag är gammalt har man nog inte mycket nytta av en sådan här pryl överhuvudtaget. Fan, desamma gäller ju faktiskt för kaffebryggare, bilar, teveapparater, etc. I sort sett det mesta.
Men skepticismen för hur iPod utvecklas (något som redan finns i 4G modellen jag haft nu i ett par veckor) blir bara starkare och starkare. Jag hävdar fortfarande bestämt att 3G iPod var den ultimata bärbara musikspelaren. Den har ett teckensnitt jag tycker mycket bättre om, den har en annan knappsats, den har inte färgskärm (jag behöver ingen färgskärm), etc.
Jag hade gärna sett en serie iPod som behållit gråskaleskärm, och inte utvecklat några nya funktiner bortom saker såsom batteritid, t.ex.
Anledningen till att nu, flera timmar efter att jag först såg den här nya prylen, snarare är GLAD över att jag hann köpa en 4G i tid, är densamma som varför jag föredrar Mac OS framför Windows: problemet är att en filhanterare inte får vara en filhanterare, utan även måste vara en webbläsare, etc, etc. Det känns som om vi inom tio år inte bara kommer att gå runt med mp3 spelare som kan spela musiik, vem vet, de kanske också är en praktisk portabel bakmaskin ;-).
Ja, det är mina funderingar runt det hela. Kontroversiellt, jag vet. Ett område där jag tycker det ska forskas och utvecklas mer på är /batterier/ och /batteritid/. Jag skulle utan att tveka byta min nuvarande iPod 60Gb (4g), mot en 40Gb 4G, om den t.ex hade längre batteritid tack vare gråskaleskärm. Utan tvivel.
Men, precis som de gamla modellerna finns kvar, är en ny modell bara välkommen efterssom ännu en produkt kan göra ännu mer folk glada när de promenerar i höstmörkret. De, liksom jag med min snart uråldriga tegelsten, är nöjda med det vi har. Och vad annat är viktigt?
