Kapitalister, högerpack, skatter och välfärd.

Det är förvisso sant, om vi pratar Wallenberg, Rausing etc. Dessa utgör dock en försvinnande liten andel av befolkningen, även om de sitter på en betydande del av kapitalet. Om vi nu riktar in oss på "normalrika", typ de 20% av befolkningen som har det bäst ställt. Med få undantag tror jag att dessa människor har kämpat sig dit de är för egen maskin. Vissa med lite hjälp, andra helt utan.

Jag vet inte var på skalan jag själv hamnar. Jag har ett bra jobb med bra lön. Jag har 2-årigt gymnasium i bagaget. El- & Teleteknisk linje med inriktning på elinstallation. När jag gick ut -92 hade arbetsmarknaden på 2 år gått från att man kunde välja och vraka bland jobben till att vi, 32 st nybakta, slogs med 350 arbetslösa fullärda elektriker om att jobba för lärlingslön.
Så jag gled in på ett bananskal på företaget där jag är idag. Från tekniker, pack- och lageransvarig samt verkställande pissnisse gled jag över mot marknad och försäljning där jag visade mig ha talang.
Jag är min egen lyckas smed och redan för 10 år sedan (långt innan högerpacket ) insåg jag att det är "rädde sig den som kan som gäller". Jag litar inte ett dugg på att "samhället" ska ta hand om mig när jag blir gammal och sjuk. Välfärd får man ordna åt sig själv. Det gnälls om man bör amortera ner till 75% belåning på sitt hus i förhållande till marknadsvärdet. Jag anser att en sund långsiktig belåningsgrad är 0%. Jag räknar kallt med att min pension blir rena skämtet och jag vet med säkerhet att min frus pension blir skrattretande. Ju förr det svenska folket får klart för sig vad det är att ha problem desto bättre.
En sak slår mig varje gång jag har varit ute i världen och det är hur fantastiskt bra vi har det i Sverige. Folk ligger i mängder hemma på sina soffor och ojar sig över "högerpack" och hur de inte har fått en chans i världen. Jojomen, de har i alla fall en soffa att ligga på, tak över bordet och behöver inte svälta. Jag har sett barnfamiljer ligga och sova på gatan på kartonger. Jag har sett folk dö för att de inte har kunnat betala för sina operationer, eller frysa för att de har använt alla sina pengar till livsnödvändig sjukvård. Vår "välfärd" må vara en skugga av sitt forna jag, men den som påstår att vi har det dåligt i Sverige ser inte längre än näsan räcker.

För vems skolgång?

Om du insinuerar att alla rika har gått på dyra skolor á la Lundsberg så är du ju bara ute och cyklar.

Kämpat i vacuum? Syftar du nu på de som inte har lyckats bli rika då, eller? De har inte lyckats med det för att de inte har haft möjligheten till annat än kommunala skolor då? De kunde då strunta i att försöka uppnå målet med rikedom eftersom det inte var lönt, det var ouppnåeligt med kommunal skolgång...?

Jag förstår inte vart du vill komma eller vad du menar.

Du verkar lite förvirrad i det du skriver, it makes no sense.

Givetvis har någon betalat för skolgången, oavsett om det är kommunal skolgång eller privat...vart vill du komma?

Fel i matematiken. Om du köper en ny dator så är momsen en procentuell del av köpeskillingen för dig som kund. Oavsett om du tjänar en miljon om året eller 100k så är momsen på varan exakt densamma.

1) Att den fattige inte har råd gör ju inget, momsen som den rike får betala på de produkter som han köper kommer ju den fattige till gagn i samhället.

2) Den fattige slipper dessutom göra av med pengarna på dessa övriga produkter som den rike köper, ergo inget ytterligare minskat saldo i plånboken.

Så då tycker du att den gamla fastighetsbeskattningen som utgick från en procentsats av "marknadsvärdet" på huset var orättvis eftersom den inte tog någon hänsyn till inkomsten hos den som beskattades?

Vad tycker du om förmögenhetsbeskattning?

Javisst var det olyckligt när man bara utgick från marknadsvärdet vid fastihetsbeskattningen så som man gjorde tidigare. Tänk bara på den som sedan barndomen råkar bo i ett hus i ett fiskarsamhälle på Västkusten. Marknadsvärdet är ju ohyggligt högt eftersom rika människor kan lägga enorma summor för att få ett sommarhus. Om då den som bor där är låginkomsttagare, så var risken stor att han tvingades flytta om han inte hade råd med den höga fastihetsskatten. Det här försöker man ju rätta till i nya konstruktioner.

Visst bör man beskatta förmögenheter. De bygger inte sällan på eget arbete utan på spekulationer eller arv. Det är ju inte så, att alla som arbetar hårt får höga förmögenheter. Det gäller för en del, det erkänner jag gärna, men många får knappt en mager ekonomi att gå ihop trots hårt arbete, till och med dubbelarbete. Vi bor i ett klassamhälle och orättvisorna kan inte bortförklaras, såvida man inte tycker att ojämlikhet i sig är bra. Samhället mår bättre om det är mer jämlikt. Tusen kronor till en rik människa konsumeras sällan medan en fattig använder sina pengar till att köpa mat, kläder osv. Bättre alltså för samhällsekonomin att se till att de fattiga får mer i plånboken.

Ska man tolka det som att du tror att rika omsätter mindre pengar än fattiga?
Hur många gånger menar att en intjänad tusenlapp ska beskattas om den ingår i en förmögenhet? Först kanske vid varje arvskifte och sedan löpande för att den är en del av en förmögenhet? Den kommer då att beskattas i oändlighet tills förmögenheten är borta och då inte kan beskattas med det argumentet.
Med den människokännedom jag har skrapat ihop hittills plus mina studier i det som då hette Östeuropakunskap i Uppsala är det en fast övertygelse att det behövs "orättvisor" om man med det menar att alla inte har det lika bra. Utan hopp om förbättring av sakernas tillstånd är det ingen som strävar efter utveckling eller förnyelse.
Men återigen, lagom är bäst.

Alla partier i Sverige är för tanken med fördelningspolitik. Det finns nästan ingen som ifrågasätter progressivt skattesystem.
Det är bara nyansskillnader i hur mycket fördelning som är bra/rättvist.

Jag tycker att många ute till vänster tror att folk med pengar mest har tillskansat sig det med orättvisa metoder och många ute till höger
verkar tro att man bara har sig själv att skylla om man är arbetslös, eller behöver samhällets hjälp. Jag tror att det finns hela spektrumet...

Mycket frågor som rör skatter och fördelning har mer med psykologi att göra, än med absoluta pengar till statskassan att göra. T ex spelar VD-löner i börsbolag oerhört liten roll för våra statsfinanser i direkt mening, men den indirekta följden, med social oro och att folk (med rätta blir förbannade) kan påverka lönebildningen i stort och *det* spelar roll för våra statsfinanser.

Min egna ovilja att betala skatt (eller TV-licens för att ankyta till en annan tråd) har med åren minskat betydligt. Jag betalar massa i skatt, och jag tycker det är OK. Mina barn har en bra förskola och jag känner mig trygg ute i samhället. Självklart betalar jag MER i skatt än jag får tillbaka i ekonomiska mått, men att tro att ingen skulle behöva göra det känns ju korkat...

Jag får en dålig smak i munnen när folk som har det bra (som jag) har mage att klaga så jäkla mycket.

Vilka är de rika? En höginkomsttagare? Definiera rik.

En höginkomsttagare betalar mer i skatt i kronor än en låginkomsttagare, så vad är problemet?

Problemet är egentligen är inte själva beskattningen. Problemet ligger i att kunna hantera dom pengar man har efter skatt. Spelar inte så stor roll om man tjänar 20000 kr eller 50000 kr i månaden om man inte kan förstå pengarnas värde.

Jag är en kontant människa så långt det går, dvs betalar med visa kortet men spar ihop till dyrare saker som jag vill köpa. Då får jag en glädje på köpet om jag inte skaffar mig en skuld när jag vill ha en ny dyrare vara. En äkta glädje som jag har med från barnsben då jag sparade ihop till dom saker jag önskade köpa. Var tog sparandet vägen ?

Mitt personliga mått på rikedom är att sträva efter att betala av lånet på huset som pmarriot nämnde 0 % lån är slutmålet så man äger huset då infinner sig en trygghet och god känsla.
Ett annat mått på rikedom för mig är att det går bra för mina barn i skolan och med deras utbildning. Vad spelar ett par miljoner på banken för roll om barnen inte hänger med i skolan ?

Det är ju beklämmande att se folk i "lyxfällan" or whotever som har noll koll på sina inköp och totalt ansvarslöst drar på sig skulder, och sedan är först i kön till skuldsanering som har bråda dagar nuförtiden.
En enkel regel har man inte pengar får man avstå från köp av resa, semester ny bil osv. Vad är svårt att förstå med det ?

Nej förbjud sms-lån och inför riktig amortering för alla låntagare, så vi får någon rätsida på vad skulder och rikedom är säger jag. Tack för ordet

Jag förstår hur det fungerar idag. Vad jag menar är att om bankerna ska ges fria tyglar så måste man göra något i andra änden. Om de fortsatt ska få låna ut typ 120% av marknadsvärdet på en kåk som tappar i värde till 50% av belåningen så tycker inte jag att de ska få driva in mer än kåkens marknadsvärde. Det är risken de får ta mot att få lov att låna ut alltför vidlyftigt. Problemet är egentligen mer akut och påträngande än vad många inser. Om du köpte ett hus för 5 år sedan för 4 000 000 kr och lånade hela beloppet så har du enligt vår bank i 90% av fallen amorterat högst symboliskt på lånet och är i princip skyldig hela beloppet fortfarande. Men kåken är bara värd 3 500 000 idag. Om du tvingas sälja kåken och betalar in hela summan på 3 500 000 kr så står du med en skuld på 500 000 kr som du bara kan bli av med på två sätt - betala eller skuldsanering. Då föreslår jag en av två vägar att gå. Antingen lånas det bara ut 85% från början och detta ska amorteras ner till 75% på ett par år, eller också får bankerna nöja sig med att få tillbaka vad kåken är värd vid en exekutiv auktion och avskriva resten.
Jag ser flera problem med svensk bostadsmarknad idag:
-De flesta amorterar inte ordentligt på sina lån och räknar med att minska sin skuldsättningsgrad genom att egenomen ökar i värde
-Priserna på hus och lägenheter i storstadsområden ligger för högt
-Förstagångsköpare som är yngre har svårt att ta sig in pga att de saknar 15% kontantinsats
-Folk köper för dyra hus i förhållande till sina inkomster (relaterat till min första punkt ovan)

En sak jag noterade när jag köpte hus var hur banken pushade och gav oss ett lånelöfte på mycket större belopp än vi ville betala för ett hus. Mäklarna gjorde konsekvent kalkyler med lägsta möjliga ränta och minimal amortering. Banken körde åtminstone med dubbel ränta. När jag förklarade för mäklarna att vi ville äga vårt hus till 100% inom en inte alltför avlägsen framtid tittade de på oss som om vi kom från Mars. Banken ville inte låna ut pengar på kortare tid är 30-60 år - "för kortsiktigt engagemang". Vi ville betala av lånen på 10 år.
Folk behöver få en sak klart för sig i det här landet - vi har låga räntor. Detta bör man utnyttja till att amortera desto mer, inte köpa dyrare hus och definitivt inte åka till Maldiverna för pengarna.