Okay, bara för att det är så kul att knappa på den nya datorn så kan jag kasta mig in i diskussionen en sekund.
Så här var det för mig. Jag gick och muttrade och tänkte att PC-datorer ju är så billiga, och faktiskt ganska fina nu med XP. Det tycker jag faktiskt. Körde en Dell i somras och den var rasande snabb och trevlig, med perfekt brännare och allt.
Se´n läste jag inlägget från "big mac" här om hur han tyckte, och han satte liksom de där tankarna på pränt. Kanske borde man överge Mac´en för att få en riktigt billig maskin, i jämförelse, med mycket bra prestanda.
Jag har varit där förut dock, jobbade på en PC-baserad firma i ett år och fick ett personalköpserbjudande. Den här inramningen, som är helt sann, säger allt.
Det var en vacker sommardag och jag hade semester. Tillsammans med flickvännen var jag på väg ut till hennes föräldrars landställe. Vi skulle precis åka när telefonen ringde. Det var en burdus röst. "Vad har du för portkod?". Å nej... Hem-PC-paketet, förstod man direkt. Det levererades från Sekvencia. "Det här är snabbt fixat" försökte jag muntra upp flickvännen med. In lyftes låda efter låda med GRÅ GRÅ GRÅ prylar. Se´n fick man en musmatta till. Den hade en gullig kattunge som motiv. När hela vardagsrummet var fullt av GRÅ GRÅ GRÅ lådor så kom ännu en låda. Den var bara insvept i en genomskinlig plastpåse. Aha. Bashögtalaren. Det var högtalare och laserskrivare och skärmar och gud vet vad. Försvarets plädering: "Det var ju så lätt att skriva på kontraktet".
Bashögtalaren såg ut som en billig bakmaskin från julen då det begav sig, var det ´85? Nåväl. Med ROSA powerknapp i allt det GRÅ GRÅ GRÅ. Min flickvän synade mig från topp till tå. Hon såg min blick, och tyckte synd om mig. Jag som så glatt alltid snackat om mina Mac´ar. Jag var fan på väg att börja gråta. Åtminstone på nå´t psykologiskt metastadium. Jag lyfte upp musmattan med den gulliga kattungen och visade den för henne. Sade något uppgivet i stil med "PC. För riktiga män". En bizarr stämning. Vi var som förbluffade. Var det sanning eller fiktion? Hände detta verkligen?
Nu åker vi till landet sade jag. Nej, sade hon. Du måste kolla så att den funkar. Jag väntar, fixar lite kaffe och en macka så länge. Schysst. Se´n kom nästa besvikelse. Installationen. En enda CD med alltihop, en CD som var skapad med det där dupliceringsprogrammet alla PC-idi.... alla vänner av PC tycker är så bra. Saken var att installationen passade på att formatera hårddisken också. Jag minns inte riktigt, det var en PIII / 450, kan hårddisken varit på så mycket som 20 GB? Hursomhaver - låt oss säga att den var på 20 GB. Men den där förbannade installeraren formaterade disken fel, så att man fick 15 GB att spela med. Fem gig down the drain - omöjliga att hitta utan Partition Magic. Sån´a där sketna program man ska behöva kunna (och ha) om man har en PC.
Det tog väl två veckor och femtioelva arga samtal till Sekvencia, så hade jag till slut en installation som utnyttjade hela disken och en partitionering jag kunde leva med. Ett tag. För det var ju Windows fucking 98.
Jag ville köra Windows 2000, men då sade det stopp. Grafikkortet hade inga drivrutiner för 2000, så då fick man köra i 256 färger och på 1024-upplösning. Jättekul med en fet skärm.
Beklagade mig för en kompis på jobbet, och han sade - klart du inte ska köra Windows, jag fixar Linux åt dig. Så jag installerade Linux med KDE och allt. Det var den första positiva upplevelsen. Se´n behövde jag GÖRA något med datorn också. Då var det bara att glömma Linux - jag ville ju ha datorn till musikprogram.
Gjorde allt som stod i min makt för att försöka gilla PCn, och alla bakmaskiner som hörde till. Men det gick faktiskt så långt att jag ringde vår IT-chef och förklarade hur missnöjd jag var. Det var ord och inga visor till svar. Jag hade skrivit på kontraktet. Det enda sättet att få lämna tillbaks datorn var att sluta på firman i fråga. Sagt och gjort. Jag letade upp ett nytt jobb och sade upp mig. Inte bara på grund av detta förstås, men det vägde faktiskt in!
Det var med stor glädje jag körde över varenda pinal, varenda sladd och varenda bakmaskin till firman och skrev en lapp ämnad till PC-teknikerna. "Sorry grabbar, jag vet att ni hatar att hålla på med sån´a här återtag. Vi hörs!".
Zoom - ut och tillbaka till nutiden. Jag var alltså nära att köpa en PC nu igen. För prisets skull. Tanken var att skaffa en bärbar dator i stället för G4 / 466´an - trevlig, kraftfull och snabb, men inte ljudlös och inte med den bärbara datorns fördelar.
Så jag förstörde lite nattsömn med att surfa runt på DELL, Toshiba, m fl sajter, för att försöka konfigurera en bra bärbar dator. Man slås av hur kassa de här sajterna är, och hur röriga alla produktserier och beteckningar är. När man väl valt klart, och var sådär halvnöjd, så hamnade priset på ett par tusen under priset för en PowerBook. När vi snackar 23-25.000:- plus moms så är två tusen mer eller mindre ingen större skillnad för min del. Beloppet blir liksom svinhögt hur man än gör. Så jag snackade återigen med den goda fen, flickvännen.
Hon var SPOT ON. Sade det jag behövde höra. "Du ska inte ha en PC, du gillar ju Mac".
Sagt och gjort. Jag vände mig om och kommer aldrig titta dit igen. Den dag som har passerat oss för 40 minuter sedan, och som jag fortfarande kallar "idag", köpte jag en PowerBook G4 667 med 512 mb RAM.
Saken är biff. Det finns ingen bärbar PC som kan mäta sig med den här datorn. Inte om man väger in alla faktorer. Designen blir som en FET prick över i´et. PC-datorer är "rätt fina". Mac´ar är grymma, oerhörda. Utan jämförelse.
