Den första som tröttnat...

Nä jag är varken för eller emot. Gillar jag ljudet så gillar jag synten oavsett om det är VA, rompler eller analog. Jag tyckte det var så kul när Demokid blev bombad när han gjorde detta inlägget. T.o.m. MS20 vs Legesy Collection battle.

Tänkte bra få upp det i listan lite. *fniss* Stackars Demo...

\\Gnutten

Gnutten: Då är det lika bra att låta bli att posta sådant som du gjorde. Att dra upp en gammal lite lagom infekterad debatt igen gör ingen glad.

Gnutten: kan du inte posta lite ljudexempel som visar på varför analogt e så jädra mkt bättre istället?

99analogsynth.com?? :kaaaka!:

Vad hände med ljudjämförelsen ??

Jag minns när jag började med syntar - runt 1990. Jag frågade då en kille som hade en fet hemmastudio om det var prylarna det hängde på, eller om man kunde komma långt ändå med lite enklare grejer och mycket kreativitet. Eftersom jag själv bara hade en Roland E-16 som inte ens var "en riktig synt" utan ett keyboard med inbyggda högtalare och 128 General MIDI ljud så hade jag hoppats att han skulle säga att det hängde på kreativiteten. Till min besvikelse svarade han: "Du måste ha rätt prylar för att få rätt sound, så det är definitivt prylarna det hänger på". Jag blev besviken, men tog det som dagens sanning; han borde väl veta eftersom han hade alla dessa coola prylar och var allmänt kunnig inom området? Eller?

Nu vet jag bättre. Många av mina bästa låtar skapade jag faktiskt på min Roland E-16. Och jag vill säga till alla som dregglar över dyra saker och lyssnar för mycket på auktoriteter att det är inte prylarna det hänger på. Du kan alltid kompensera dyra prylar med tid och entusiasm och detta gäller framför allt idag då det inte längre är ett fåtal förunnat att kunna spela in och redigera sin musik i hög kvalitet tack vare de kraftfulla hemdatorerna.

Debatten rörande gamla analogsyntar kontra VA-syntar eller pluggar tycker jag är trist. Som jag ser det ska man satsa på gamla analogsyntar om man får en kick av dem på ett eller ett annat sätt eller är nyfiken, nostalgisk eller tekniskt intresserad. Annars kan det vara. För de priser som de riktigt bra analogsyntarna betingar kan man få mycket mer ljud för pengarna om man bara är villig att fälla ner pungen och landa och se igenom allt proffstyckande som surrar omkring en ständigt. Man ska komma ihåg att många som idag betraktas som proffs när det gäller syntar är proffs just för att de har hållit på så pass länge. Deras kunnande ska man inte förringa, men man ska samtidigt koppla på filtret och vara medveten om att deras första möte med syntar med största sannolikhet var en analogsynt och det mötet har satt djupa spår. Det är med andra ord mycket nostalgi, invanda arbetsmetoder och präglade öron som är involverade när de säger sitt om vad som är bu eller bä. Nestorernas sanningar är inte med automatik den nya generationens musikers sanningar. Det är inte alls säkert att en gammal analogsynt idag är rätt för en 17-åring bara för att en 35-årig syntveteran säger att det ljud som den kan alstra är oslagbart. Utvecklingen går hela tiden framåt och varje generation syntentusiaster kommer att bli - och bör bli - saliga på sin tids teknik och få sina egna kickar. Detta kommer med tiden att mogna och bli till söt och skön nostalgi, och så rullar det vidare.

Är man ung så ska man inte stirra för mycket bakåt och lyssna för mycket på vad äldre "auktoriteter" säger utan istället ta med sig öronen, sticka ut på stan och till kompisar och lyssna och bilda sig sin egen uppfattning. Och det man saknar i plånboken får man kompensera för med tid och entusiasm.

(Jag tycker att det är sååå passande att jag har status "Senior" när jag skriver inlägg som dessa. Känner mig som Kapten Stofil som talar till "ungdomen av idag" utifrån sin oändliga livserfarenhet.)

Bra postat Thomas!
sybariten: Någon ljudjämförelse tror jag inte vi får...

Huvudet på spiken, Thomas! Precis den erfarenhet jag själv har. Det räcker att slänga ett öra på någon av all fantastisk musik som görs av kids med en dator och några gratispluggar för att förstå att stor musik och dyr utrustning inte har ett skvatt med varandra att göra.

Allt sitter i viljan och skaparglädjen. Så enkelt och så svårt är det.

"Allt sitter i viljan och skaparglädjen."

Sant, men å andra sidan kan viljan och skaparglädjen i stor utsträckning bero på prylarna så det går ju runt, runt det där.

Visst går det runt. Jag har massvis och åter massvis med prylar, men inte en enda bra idé...

Nja, inte helt sant, men när jag hade massor med idéer och inga prylar blev det saker gjorda ändå för att nöden är alla uppfinningars moder. Ingen sequencer? Nej, men då använder vi trummaskinen och skickar MIDI-noter. Ingen kompressor? OK, en distpedal med disten på noll ger en viss kompression. Inget reverb? Hmm, man kanske kan köra sången genom en gitarrförstärkare med fjäderreverb och micka upp den i sin tur... osv.

Om man vill något tillräckligt mycket så fixar man det i alla fall och ofta på ett betydligt roligare och mer innovativt sätt. Det är därför Thomas Khan har rätt i sitt fina inlägg.

Ja, du (ni) har nog rätt och jag är väl kanske lite mer prylfixerad än många andra.. fast jag har mycket färre prylar än de flesta.

EDIT: Jag hade inte gjort någon musik med enbart GM-ljud till hands, helt ärligt... kanske är jag inte så skapardriven som jag vill tro.

Personligen tror jag att det är lite politiskt korrekt att tycka att utrustningen spelar mindre roll. Jag vill inte höra idéer, jag vill höra musik. Man kan ha jättekreativa idéer om man bara har en Yamaha PSR-någotnting, men det kommer ändå låta PSR-någonting. Med rätt grejer hade idén låtit som bra musik också. Sedan är ju inte gränsen glasklar. Kassa grejer ger inte automatiskt goda musikaliska idér, precis som att en fet rigg inte automatiskt gör att folk gör trist musik. Men rätt grejer till rätt idé, det köper jag.

Jag håller med RP jag. Om jag vill att det ska låta 808-baskagge så är det svårt med något annat än just en 808-kagge. Visst går det att göra otroligt intressant musik på bara ett par kastruller och en mamma, men vill man att det ska bli atmosfärisk ånglokstechno, så måste man ha de sakerna som låter som det ska också..

Det är som att måla, det är svårt att måla olja med akvarell..

Min mamma fixar atmosfärisk ånglokstechno, sådetså...

Det finns en annan aspekt som jag tycker är helt bortglömd. Så här: Idag är det ett överflöd på 1) syntar och 2) syntare. Men ändå så är det otroligt ovanligt att göra något helt unikt. På 70-talet var en synt i en låt något nytt och unikt. Idag är det standard. Så hur sticker man ut? Det är det viktigaste. Och inte bara det, förresten. För samma synt som på 70-talet var dyr och obekväm att införskaffa är idag hur lätt som helst att få tag på. Då behandlar man inte möjligheten med samma vördnad. Då skruvades det oändligt mycket för att man skulle få fram precis DET ljudet. Idag går man vidare, till nästa plugg, eller nästa efter det, för att få NÄSTAN det ljud man tänkt. Kanske är jag ute och cyklar, men på många plattor från förr hör man ljud som man helt enkelt inte hör idag, och det beror faktiskt inte på utrustningen, utan på yttre faktorer. Och beteende. Nybyggaranda - bra för musik.

Jag håller med. Musiker idag har blivit obegränsade tack vare att datorn är ett sådant effektivt verktyg. Har vi inget piano finns det pluggar för det, har vi inte det reverbet så finns det nog tusan pluggar för det också mm.
Den obegränsade spelytan som erbjudits gör nog många okreativa tror jag. Precis som PF skriver så bläddrar man hellre i pluggar än utnyttjar den utrustning man satt framför. Det ska vara bekvämt att göra musik, men det bekvämligheten kan också göra musiker en björntjänst och det yttrar sig på just det sätt som vi skriver om.
Att lära sig sin utrustning är något, som jag, tycker är varje musikers skyldighet, något som ingår i själva spelandet. Det spelar ingen roll om man spelar elgitarr eller synth.

Ord upp, PF!

Håller oxå med redaktör'n. Svenska folket (inklusive moi) är attans lata och bortskämda nuförtiden. Istället för att justera till ett ljud så det passar, tar man helt sonika fram nästa synth/plugg och kollar om det finns något som stämmer hyggligt bra där. Resonerar man så behövs ju en mindre armé av utrustning fär att inneha alla "rätta" ljuden..

Jag förstår precis vad du menar Real Parakeet. Mitt inlägg kanske är lite klämkäckt, men jag står fortfarande för att det är viktigare med bra musikaliska idéer och tid att genomföra dem än dyra fina prylar.

Väldigt mycket av det som skrivs här på "Syntar och sånt" handlar om prylar och inköp och många beklagar sig över att de inte har råd att köpa de musikinstrument de anser sig behöva. Man får lätt intrycket att man faktiskt måste ha allt detta coola för att kunna göra bra musik. Så tycker jag inte att det är och mitt råd är att man försöker hitta egna vägar runt hålet i plånboken. Då är dessutom chanserna större att man faktiskt hittar ett eget "sound" och står ut från mängden.

Jag har bara ett ord att tillägga: House. Historien om house börjar med hålet i plånboken.

Mitt problem är nästan det omvända. Har visserligen bantat studion en del, men jag sitter fortfarande med en massa prylar som jag knappt behärskar. Har helt enkelt inte hunnit lära mej...

Tror att det ligger ett helt annat problem bakom fenomenet "för-mycket-synthar-gör-en-okreativ". Om vi räknar bort proffsmusiker, så ser jag två kategorier av hemstudionissar:

1. Arbetslös/student, har inga pengar, men mycket tid. Kreativ inom sina begränsningar.

2. Löneslav, har råd med dom kul maskinerna, men har ingen tid & energi att lära sej använda och/eller utnyttja dom. Ofta kombinerat med familj.

Mao tror jag inte det är synthmängden i sej, utan omständigheterna under vilka man fått råd med dom. Själv har jag fått manualfobi, jag tycker det är helt hemskt att sätta sej och läsa manualer, något som jag tyckte var riktigt kul förr.

Detsamma gäller också tidig techno (fast jag vet inte om det var så stor skillnad där i början). Hade folk i Detroit bara gått och suktat efter Kraftwerks modulsyntar så hade det inte hänt mycket där.

Fast till viss del kan jag hålla med RP och zthee - är man ute efter ett visst specifikt ljud så kan utrustningen hindra en från att göra det man vill. Men tex en 808:a går ju att härma på ett otal olika sätt: ReBirth, samplingar, använda en synt, modda en 606:a, bygga liknande saker med en Nord Modular eller mjukvara. Själv hade jag en idé om att bygga en 808-klon med en TX81z, men jag sålde den innan jag blev klar. Samma sak gäller för många andra ljud, och oftare kan slutresultatet bli intressantare än om man använder en synt till något den inte var tänkt för. 303, någon?

(Även om det idag snarare är så att använda en 303 för att härma en riktig basist skulle vara nyskapande, och inte att använda den som självklar acidmaskin.)

"... men jag står fortfarande för att det är viktigare med bra musikaliska idéer och tid att genomföra dem än dyra fina prylar."
Jag vill påstå att en bra musikalisk idé inte är värd ett jota om den inte kan framföras med rätt saker. Dessa två skaer, idé och utrustning, går hand i hand. Vem sjutton köper en bil vars tillverkare haft världens bästa idéer när bilen ändå är kass?

..och vem spelar in en kör med en datormick för 50 spänn?

Fast om vi ska gå vidare med bilmetaforen så har den genomsnittlige syntägaren på såna här forum en Mercedes, en pansarvagn, en veteranbil från 1952, en Harley Davidson, tre cyklar (varav en BMX och en mountainbike), och dessutom ett par trehjulingar och rullskridskor undanstoppade i garderoben. Och klagar ändå på han har det jobbigt att ta sig fram, och drömmer om den där helikoptern han såg i Teknikens värld.

(Ni som har fler än 10 syntar kan ju räcka upp en hand om ni känner igen er. )

Jag är nöjd med min bmx och min pansarvagn!

Shit... jag har bara 7 syntar, en trummodul och en trummaskin. Fast får jag räkna mina två miniorglar..?

Mystisk diskussion det här har blivit. Det står ju klart att många har fler prylar än deras alster motiverar och man kan anta att många också hade gjort mer/bättre musik om de fått en åtstramad sättning men samtidigt så är det väl uppenbart att många gör mer/bättre musik tack vare att de kunnat köpa till sig diverse schyssta prylar?

Det snackas mycket om hur folk hävdar att ?om jag bara hade den där prylen också så hade jag kunnat göra bra musik? men det verkar vara en myt.. det enda jag ser iallafall är folk som skriver ?om jag bara hade den där prylen? och inget annat. Alltså prylkåta personer utan illusioner om att kunna göra bra musik.

Datorproblematiken är en annan femma, jag kan mycket väl tänka mig att det är mördande för kreativiteten att ha fler pluggar att ladda hem än det hinns med på en livstid.

Visst, det är många som faktiskt gör musik trots att de suktar efter nya prylar, men jämför hur många trådar det är om utrustning jämfört med de om färdig musik. Jag tycker ändå att faktum kvarstår: många har hemmastudios som utklassar många professionella faciliteter från 80-talet och tidigare, och känner sig ändå begränsade. Och blandar vi in mjukvara så finns det hur stora möjligheter som helst.

Jag tror att jakten på den ultimat flexibla studion är inproduktiv i sig. Jämfört med klassiska musiker, singer-songwriters och många i rock/pop-svängen (inte alla - det finns gott om folk där som gillar prylar) ägnar elektronmusiker sig mycket mer åt att grubbla över vilken utrustning de egentligen borde ha. Och detta stjäl tid från att faktiskt sätta sig in i de saker man har och få dem att låta som man vill.

Till viss del kan man nog skylla på utrustningen i sig - för det verkar som om de med den mest lättjobbade utrustningen får färdigt flest saker här - eftersom elektronisk musik i högre grad än tex singer-songwriter-genren är en materialsport. Oavsett vad vissa här vill påstå så låter inte två akustiska gitarrer radikalt olika, så den som beundrar tex Bright Eyes är förmodligen peppad att bättra på sin spelförmåga, och jagar inte efter just den modellen av gitarr, strängar och axelband. Elektronisk musik är mycket mer en "svart låda" - det är mystiska små boxar som producerar slutresultatet, och det är inte lika uppenbart att hårt arbete och förmågan hos användaren är det som avgör.

För att återvända till utgångspunkten: att många bryr sig mer om syntarna än om den resulterande musiken tycker jag visar sig i proportionen mellan effekter (och annan studioutrustning) och syntar. Det är gott om folk som har syntar för uppåt 50-100.000kr, men vars enda effektenhet består i en stackars trött gammal Midiverb eller (ve och fasa) någon av Behringers burkar. Då har man varken förstått varken hur stor roll effekter har för elektronisk musik, och inte heller mastringens betydelse för slutresultatet, och därigenom inte varför ens egna produktioner inte låter lika bra som förebildernas.

Då slutar man sukta efter trivialiteter som en Minimoog för feta basar, och börjar istället sukta efter vintageeffekter från 60-talet för 30-40.000kr styck.