Krav för analogsynth-användare

Snobbism för mig är när man uttalar sig om något i nedlåtande termer. Att som du i nedanstående citat säger att klubbmusik/techno/electronica är mindre värt anser jag vara snobbism. Om jag inte förstår beror det snarare på att du uttrycker dig extremt konstigt, för otydligt är det inte.

Arbetar på vilket sätt? Är dunkadunka ett arbetssätt? Suck...

Att "lyckas" har nog ganska lite med arbetssättet i studion att göra, och handlar snarare om social förmåga, kontaktytor, timing och tur. Diskussionen handlar dessutom inte alls om arbetsstrategi, utan om: "Vilken stil/sound av musik krävs det att man gör för att få "rättigheten" att använda gamla klenoder (Får man göra dunka dunka? ). Vilken klass krävs det att man håller för att man har en rigg i 100.000:- + klassen?"

Man får göra precis vad man vill anser jag. Allt annat är löjeväckande och kan enbart härledas till avundsjuka.

Allt jag lyssnade på när jag växte upp kategoriserades som "dunka-dunka"

(Har det blivit dåligt nu??)

tycker inte du behöver komma med någon förklaring source66. var dumt av mig att vräka ur mig det där. det var tänkt att det skulle tas med en grov nypa salt men sånt går ju oftast inte fram via internet. var som sagt inte meningen att vara elak, eller dra igång en sån här diskussion heller för den delen.

man lever ju bara en gång, varför hålla sig ifrån att utforska intressen om man har möjligheten. folk (som jag kanske) kommer säkert bli lite avundsjuka men sånt är livet. kör på. sen tycker jag nog att vi som inte har tonvis med synthar måste få retas lite och hetsa dom som har det att skruva lite hårdare.

hehe, kom att tänka på när high chaparall-jönsarna i tv besökte fotomodellen och livsnjutaren fabio. dom inspekterade hans samling motocross-cyklar och när en av jönsarna sa "men tänk på dom som drömmer hela sitt liv om EN sån här hojj" svarade fabio iskallt "ja... men min dröm är att ha 135st"

för övrigt lyssnar jag också på en hel del "dunka-dunka". men jag försöker undvika det som känns fantasilöst och andefattigt.

Jag tror rätt mycket av den här diskussionen bottnar i olika synsätt på syntar (och instrument mer generellt). Det är rätt uppenbart att många skaffar analogsyntar för andra aspekter än de rent musikaliska - att det är instrument med historia, att de ser snygga/imponerande ut, att de har samlarvärde/är investeringar, osv.

Och när den inställningen krockar med de som ser syntar som instrument i första hand uppstår den här diskussionen, speciellt när folk med jätteriggar visar upp sina klenodsamlingar. Ibland handlar det säkert om avundssjuka, men personligen kan jag tycka att vissa påminner mest om frimärkssamlare eller nykterister som samlar på årgångsviner - det går att förstå motivationen, men det känns ändå som de missar något grundläggande om de inte använder sakerna till vad de är gjorda för. (Sen får ju folk göra vad de vill med sina pengar... åtminstone så går det ju ändå inte att hindra galna samlare, annat än att möjligen rekommendera dem en rejäl dos lugnande medel. )

Ytterligare en anledning är att många analogsyntanvändare bestämt hävdar att de låter bättre, och när musiken de presterar inte lever upp detta så blir de rätt tacksamma mål. (Och samma sak gäller ju även när analogtalibaner sågar någon för att de använder analogsyntar för att göra "dunkadunka", "omelodiskt oljud", "pop" eller vad man nu råkar ogilla - jag tror tex inte att Basshunter skulle blivit mer omtyckt på SAS om det visat sig att han använt en Minimoog, Kraftwerks gamla vocoder, och 2500:n från Närkontakt av tredje graden för att göra "Boten Anna" - snarare tvärtom.)

Personligen håller jag helt med PF och tycker jag att resultatet är det viktigaste. Sen får man använda vad man vill, men jag kan inte påstå att jag hör någon avgörande musikalisk skillnad beroende på vilken slags elektronik man föredrar.

FlowerP: hehe, vilken guldkant!

Människor är för roliga ibland.. (jag är från planeten Yxorz)

Onödig kommentar:

Om man nån gång i livet tjänar mycket pengar eller bara har pengar så vill man väl spendera dem. Och säkert har alla människor drömmar om leksaker som de velat ha eller vill ha.
Så när man väl köper sin dyra leksak så..... Och sedan så ser alla de andra som av olika anledningar inte har de pengarna att sefan han har en leksak. Och så blir det nån slitning dem emellan. En produkt av slitningen är väl för en ödmjuk leksaksägare ett behov att rättfärdiga sitt ägande (vilket ju sannerligen inte behövs) och då dyker de kommentarer som vi hittar här i tråden upp.
Jag tycker mig känna igen mig i de kommentarer som dyker upp för att de grundas på "lösryckta" identeter, tillgängliga för alla. Likt många situationer i det publika, där normen är en lag, använder vi oss av dessa identiteter som glidmedel. Men på ett forum som detta blir det ju väldigt lätt att uppfattas som stofil om man använder sig av dessa identiteter (luddigt).
Jag tror att vad jag vill komma fram till är att det inte behövs något rättfärdigande för att äga vad det än kan vara.. Samtidigt behövs inte avundsjukan. Det är ju bara materiella ting.
På ett icke nedvärderande sätt tycker jag på något sätt synd om de med modularer. För att de har sådan press på sig att rättfärdiga sitt ägande. Från oss andra och sig själv.

J

Har man drömt och sucktat efter ett instrument i 20-25år och plötsligt möjligheten dyker upp att köpa ett och man har råkar ha slantarna liggande behöver man väl knappast rättfärdiga det inköpet
med att göra musik? Detta känns väääldigt specifikt för 99an. Har aldrig vad jag minns stött på liknande resonemang på tex gmf som är 99ans motsvarighet på gitarrsidan.

Där möts sådana inköp att grattulationer/lyckönskningar/nyfikenhet, inte en krav på ett slickt gitarrlick spelandes på gitarren/förstärkaren. Kanske är det mer accepterat i gitarrkretsar att ha
gamla fina instrument och spela på hemma i soffan.

Då förstod du inte vad jag menade med min kommentar(!!!!!!!!!!). Ja menar att det verkligen inte behövs något rätffärdigande men undersökte varför det är så att folk rättfärdigar sitt löpande med att i värsta fall negatera modularens motsida.
Om du läser det jag skrivit så är ditt inlägg en kopia av vad jag skrivit.

Syftade du på mitt inlägg ovan? Det var inte riktat mot dig eller någon annan, utan bara en allmän känsla som gjort att jag inte nämner något om mina prylar längre om det inte är ren information jag söker.

Oj ledsen för det.. /:

Berör mig....få mig att gråta, skratta, dansa eller bara vara.

Så bryr jag mig inte om ni kör Reason eller Prophet 5, 10 rösters prototypen med SSM 2040 filter..

Framförallt, oavsett man samlar eller skapar eller bägge två. Never stop learning

Stämmer in på mig iaf men no offense taken för du har ju rätt

skulle själv vilja höra avd de som inte gillar "dunka dunka", hans olof och mac mann, har på meritlistan. inte diss, bara intresserad. vad jag vet så har source har en fet meritlista bakom sig och egentligen inte behöver bevisa nåt alls, iaf inte för oss som gör och tycker om såndär dunka dunka ..

personligen drömmer jag också ibland om att äga en MD UW, nån modular eller gammal analogis, men det hindrar mig inte från att inte göra musik nu med det jag har, och få den släppt ..

det verkar som att det eftersträvas någon typ utav krav på moral, effektivitet, meriter, cred eller whatever för att få ha rätt att äga varor i den här tråden. det verkar vara ett jävla befängt mål i såna fall. enda sättet att mäta sånt (moral, effektivitet, meriter cred mm) blir ju strikt subjektiva värderingar (såna har vi tack och lov gott om). skit i vad det krävs, det krävs ingenting alls för att få äga varor. men för att göra musik krävs det inte att man äger ett skvätt, allra minst nåt som nån har valt att sätta etiketten analog på. det är rätt analt hela grejen faktiskt, ägandet, varufetischismen och allt analogt...

(Inte direkt riktat till dig, men det var ett praktiskt inlägg att citera:)

Ärligt talat kan jag inte komma på att särskilt ofta sett att folk haft åsikter av det här slaget här på 99musik - sajten är ju full av trådar där folk berättar om sina senaste inköp, pratar om sina klenoder och visar upp samlingarna, och det känns rätt prestigelöst, oavsett om folk har veritabla syntmuseum eller två monolådor att visa upp. Ibland dyker det upp någon gliring i stil med det som stod i ursprungsinlägget, men det tillhör ändå undantagen vad jag kan se.

Japp. Och egentligen tycker jag att diskussionen om analogsyntar är lite av ett stickspår i den här diskussionen. (Fast det underlättar förstås inte att de har betydligt högre fetischvärde än tex mjukvara eller de flesta digitalsyntar.) Det är när verktygen blir viktigare än resultaten som jag kan tröttna.

För att parafrasera Kröjtz:

-false messiah
Amen

Musikinstrument är förvisso mer än verktyg. De har personlighet, egenheter och själ. Men de har också funktioner och ändamål. Själv tycker jag att det är roligare att hacka en pasternacka med en Sabatierkniv än med en smörkniv. Jag vill dricka vin ur kristallglas, inte en kaffemugg. En riktig alpackahalsduk värmer mjukare än en polyesterscarf.

Och det är väl där det ligger? När man vet skillnaden mellan välgjorda instrument och taffliga efterapningar vill man helst ha det som mest liknar det ljudideal man föredrar. Eller, om man är som jag, så har man inget specificerat ideal och samlar därmed på sig lite av varje för att kunna göra lite av varje även om kvalitet nästan alltid är roligare än hafsbyggen. Vare sig de är digitala eller analoga eller mjuka eller hårda.

Det håller jag med om!

Känns som om det är väldigt sällan någon som lackar ur för att synthar/maskiner/apparater/mjukvara används på ett speciellt sätt. Snarare tvärt om. Man har sitt gerät och gör någorlunda vad man vill med det. Och om enapa skulle börja göra trance med sina monolådor så skulle nog ingen säga något om det (även fast många skulle nog efterlysa en hjärndoktor till fröken apa). Så tuta och kör.

Jag har massor av maskiner men använder bara en bråkdel, släpper inga skivor och tycker för tillfället att det är roligare att bygga och reparera synthar än att göra musik.

So shoot me.

...men du giggar ju så att det räcker för tre, dar303!

Insåg precis att jag fungerar i två "modes". Ett mode då jag letar info om gamla läckra pjäser att drömma om och stå och spela på och gotta mig i det underbara varma feta ljudet!
Ett annat mode då jag skriver musik, då blir det oftast gitarr, och en och annan synthslinga, då plötsligt är analogsyntharna bara verktyg och i mixen hör jag dem på ett annat sätt, de blir reducerade till byggstenar, och jag irriterar mig på moogen och polivoksen när de stämmer ur sig och detunar fel! så i låtskrivarfasen blir det Clavia nord modular och TX7. Men sen när analog inspirationen kommer så lägger jag lite analoger på, om de passar in i musiken.

Men då får man se upp så att de inte äter upp hela mixen, så fram med EQ'n och genast låter de mer som Norden.....

Gäller ju även när jag skriver helt elektronisk musik!

Någon låtskrivare som känner igen sig kanske :;) ?

.

precis så är det!

i de stunderna själva musiken kommer till spelar det ingen roll hur man ser ut i håret, eller om man har ont i huvudet eller om instrumentet man spelar på är dyrt eller billigt eller digitalt eller analogt. jag kan inte ens minnas de stunderna. de verkar oändligt korta.

kevin rowland sa det bra när jag var på en signering på skivaffären vid ringen i sthlm. min kompis som är mindre bra på engelska fick ur sig "i like you! you're good!" till den godmodige vite soulmannen (han hade då övergett sina egendesignade herrklänningar och gått in för ölmage, kritstrecksrandig kostym, hängslen, mustasch) som plötsligt blev allvarlig och förklarade med stora ärliga ögon: "oh? but it comes from above!"

i nästa sekund var det nervöst fnitter respektive kluckande skratt på varsin sida disken igen, men det var ett fint ögonblick

Varför måste allt rättfärdigas eller grundas i något högre syfte? Räcker det inte med "För att jag vill"? Jag försöker skifta så mycket som möjligt i mitt liv från "För att jag måste" till "För att jag vill". Sen om det är att lägga regler på sig själv om hur man bör arbeta man vill eller om det är köpa prylar, laga prylar, spela på prylar, ge ut musik, gigga eller gnälla på folk som gör något av detta är väl upp till var och en det också. För att den vill.

Jag har skitmånga synthar, nya, gamla, hårda, mjuka, klassiska och kassa, dyra och billiga. Jag gör nästan uteslutande dunka-dunka, för det tycker jag är kul. Jag gilllar också att dista Moog med billiga digitaleffekter. Eller att få sunkiga leksaker att låta varmt med svindyra rörkompressorer.

Hela idén med maskinerna är ju att de öppnar upp möjligheter. Ju fler olika manicker du har till hands desto mer roliga ljud kan du skruva till. Jag fattar inte riktigt varför det skulle finnas en motsättning mellan s.k. enkel musik och komplicerade synthriggar. Jag menar, det är väl inte knepigare att göra ett symfonirockleadljud än en asfet bastrumma?

Jag gillar mina maskiner. Jag tycker om att släcka ner belysningen och se på alla blinkande lampor medan sequencern spelar dunka-dunka för mig. Den kan såklart spela polka eller fugor eller 28-stämmiga körer eller matematiskt uträknade evighetsflageoletter eller vad som helst.

Men jag trivs bäst med ett fett 4/4-beat, modulerade fyrkantsbasar och filter som krasar och tjuter. Och ve den som kommer och skriver mig på näsan för det! En Emulator-tvåa vill man inte tvingas svälja på tvären. Jag har en extra stående bara utifall ett sådant scenario skulle inträffa.

-Sawtooth
Amen

Jag gillar mitt gamla junk för att det ger MIG omedelbar inspiration. Jag har lite svårare att kicka igång på mjukvara. Jag gör precis villka ljud jag vill utan en tanke på vad andra skall tycka. Det är bara trams att begränsa sig av andras åsikter. Då skulle ju ingen kunna göra något nytt alls på något instrument!

Jag har haft en fungerade Prophet 5 undanstoppad i garderoben i 4 år eller nåt, och det kan jag liksom känna dåligt samvete för, att ha en så fin och eftertraktad sak som inte används.

Nu är det ju så att jag lever på att spela keyboards i ett band så jag går inte under kategorin "syntsamlare som inte gör musik". Tyvärr så är Prophet 5:an inget man vill släpa med sig på turné (eftersom den måste värmas upp, är ostabil och man vill ju inte repa den ), och i alla studios vi spelat in i har det funnits en uppsjö av fantastiska gamla analoga syntar. Men jag kan själv bli lite irriterad på folk (som mig själv) som sitter på gamla fina instrument och inte använder dem.

Nu har vi tänkt att bygga en studio och spela in själva, så nu åker alla gamla fina maskiner fram igen, vissa ska på service först, men nu ska de ta mig tusan bli använda!

Köpte nyss en gamal Minimoog som jag förälskade mig i, totalt!! Jag köpte en Moog Voyager för ett tag sen, men jag får inte alls samma inspiration av den. Förutom Prophet 5 och Minimoogen så är mina käraste syntar Roland Juno 60 och Yamaha CS-5 (fast den är egentligen min flickväns, men jag får låna). Med dessa fyra syntar känner jag att jag har allt jag någonsin kommer behöva i analogsyntväg. (Ett Wurlitzer-elpiano och en mellotron skulle ju sitta fint, men det är ju inte syntar)

Visst kan jag tycka att mjukvarusyntar låter bra, nästan lika bra som mina analoga, men det är något tråkigt med presets, och att programmera ljud med musen, och det låter alltid "perfekt" på något vis. En stor del av charmen är att det inte är perfekt, oscillator 2 stämmer inte exakt som oscillator 1 över hela klaviaturen och sånt, det ger lite extra liv liksom. Sen vet jag inte hur många som bryr sig om det i slutresultatet, det är trummor, bas, gitarr, sång och det ena med det andra, inte minst låten som folk hör. Men arbetssätet, inspirationen, och så klart ljudet är det som får mig att använda gamla syntar.

"-You nailed that one Jony..."

Precis så är det i Q-FORCE fall där fler jag proddar ihop med idag delar min uppfattning fullt ut...
Visst använder jag en himla massa godispluggar när jag paketerar och sätter ihop mina låtar innan släpp men...

Om vi pratar kärnan i musikskapandet dvs där allt föds så är det ingen som helst tvekan i mitt fall om vad som verkligen får inspirationen att gå igång med bra fokus utan tveksamma VA-gäspningar...

Det är kort och gott med en brännfet organisk monofon/polyfon som låter rätt utan en massa evighetsvridande uppkopplad mot en skön samling välljudande organiska gitarrpedaler det når hela vägen fram för mig...

Jag är dessutom beredd att påstå att det hörs tydligt i mina produktioner med...

Det här går ju igen i alla fritidssysselsättningar eller proffssammanhang också. Den del har en Volvo V70 XC av senaste snitt men kör inte ökenrally för det medans en tjomme i västra värmland gör det med sin Volvo 142 för 2300:-. Exemplen kan bli hur många som helst och hur fåniga som helst. Avundsjukan kommer alltid finnas och frodas. Som tur är drabbar den mest den som är avundsjuk.

Är det sant!? Jag trodde du gjorde allt med en C-64.