Lagrådet har redan totalt dömt ut den nya upphovsrättslagen som "ett hafsverk"; en lag som är en produkt av ensidig lobbying, förberedd helt utan det traditionellt demokratiska remissförfarandet. Och ändå drivs den igenom. Sveriges regering tror att det bästa för landet är att lyssna på vad Ericsson har att säga, i fråga om mjukvarupatent, vilket öppnat upp hela denna ohejdbara flodvåg av alltför snabba, alltför ogenomtänkta förslag och beslut – vilket, i ena änden, får Sverige att göra bort sig i EU genom att vara en av blott fyra minoritetsmedlemmar som tvingade igenom EU-kommissionens i högsta grad odemokratiska direktiv om mjukvarupatent mot parlamentets vilja (vilket skapat den tuffaste demokratidebatten i EU:s historia). Och som, i andra änden, yttrar sig i total handfallenhet när några filmbolag slår sig ihop i en antipiratbyrå som ägnar sig åt miljonrullande skrämselpropaganda.
Visst, man kan säga "sån är lagen".
Man kan också intressera sig för ämnet på allvar, söka sambanden och fundera över frågor som demokrati och teknologisk utveckling.
Vi har en justitieminister som koketterar med att han är så "dålig på datorer" att han "inte ens kan skicka ett e-post-meddelande". Bara det tycker jag är ett demokratiproblem, i synnerhet när det handlar om sådana här komplexa informationsteknologiska frågor.