Fattar inte denna bidragsskräck, egentligen.
Om man eftersträvar ett jämställt samhälle med någorlunda likvärdig rörelsefrihet hos dess medborgare, kan jag inte se hur bidrag skulle kosta mer än skatteunderlättningar för folk i ekonomiskt fördelaktig särställning.
Ifall saken rör direkta eller indirekta kostnader/intäkter, är ovidkommande. Det är effekten det handlar om.
Skillnader i förutsättningar skapar mer avundsjuka och klyftor, än vad det skapar lågavlönade springpojkar som vill arbeta sig upp till en karriär.
Så hade det inte varit, om hela samhället bestått av "riktiga" yrken, i synnerhet sådana som inte har med kultur och humaniora att göra. Då hade det varit enklare att ta sig i kragen och börja som springpojke någonstans, för man vet ju att det kommer ge avkastning, den dag man studerat klart och kan se fram emot en säker inkomst baserad på de studier man bedrivit.
Men för kulturellt yrkesverksamma, kan man kanske förstå oviljan att ställa sig och rensa upp kloak-geggan i någons dushrum, när man vet att det ser dystert ut på arbetsmarknaden, efter studierna.
Det skulle inte förvåna mig om Arbetsförmedlingen snart gör det till obligatoriskt för de arbetssökande, som går på a-kassa, att behöva söka jobb inom hushållsnära tjänster.