Anders Härnqvist

Ingår fika?

På vilket sätt har erbjuder InDesign större möjligheter för form?
Formgivning och formkänsla är något som bygger på kunnande, erfarenhet och lekfullhet, inte på vilket program man använder. Det är helt sekundärt. Rent teortiskt skulle jag kunna jobba i Aldus (jo, aldus) Pagemaker. Men det gör jag inte därför att det programmet idag inte möter mina krav på ett produktionsverktyg. Det gör både ID och QXP, men jag föredrar det senare.

Att säga att "alla" på PC-sidan använder ID känns väl som en överdrift även om det säkert är dominerande.
Det som irriterar mig är det ständiga snacket om att Quark kommer att dö ut. Hur bra är det egentligen? Vill vi verkligen ha en stor tillverkare som förser medieföretagen med programvara? Monopol, någon?

Så jag håller med dig; det är positivt att vi har två bra alternativ att välja mellan. Och ett bra operativsystem...

Jag menar precis tvärtom. Adobe vill med sina "customer stories" på adobe.com visa på vilket kreativt uppsving det är att gå över till ID. Därav exemplet med Glamour, som använder sig av många av de "designfunktioner" som ID har. Alltså menar man att man blir mer kreativ av att använda ID.

Jag menar tvärtom. Den dagen man börjar finna inspiration från en massa flashiga funktioner i ett program utvecklat av 120 dataingenjörer är det dags att byta jobb.
Kreativitet är – iallafall för mig – inte på något sätt kopplat till vilket program man använder. Jag skulle göra samma layouter i ID som jag gör i QXP. Fast jag hade suttit och irriterat mig på att programmet gick så slött. Vilket knappast är nån bra arbetsmiljö.

För att bemöta ditt argument om att jag skulle reagera som när DTP:n kom på 80-talet så har du nog rätt. Missförstå mig inte, jag tycker att DTP-revoultionen var enormt bra, men den innebar ju faktiskt att även den mest smaklösa amatör helt plötsligt kunde sitta och producera trycksaker. Och det såg för djävligt ut, med alla (för den tiden) fräcka effekter du kan tänka dig: outlines, skuggor, färgade tonplattor som skar sig och falskkursiver. Teknik före kunnande.
Detta är - faktiskt - ett av problemen idag. Eftersom vilken lallare som helst som har en PC och Word (läs: WordArt) kan producera material gör det att respekten för yrkemänniskor är lägre än den var innan.

Intressant nog börjar samma utveckling att ta form idag vad gäller repro: man tycker sig kunna själv, köper en planscanner och säger upp kontraktet med reprofirman. Frågan är om den utvecklingen är av godo.

Men transparens för att skapa s k "mjölkplattor" i bilder måste väl ändå vara en funktion som de flesta använder relativt sällan.
Varför då inte låta de användare som nu vill ha den funktionen betala extra och skaffa sig en plug-in som gör jobbet?

Läser man FAQ:n om InDesign på adobe.com så skriver man t o m rätt ut att anledningen till att det finns fler XTensions till QXP än det finns plug-ins till ID är att ID har fler funktioner i grundutförandet.
Alltså: InDesign = QuarkXPress + en massa extrafunktioner. Därav slöare gränssnitt.
Är detta verkligen rätt väg att gå?

OK, visst finns det fördelar med ID (hur många gånger har jag skrivit det nu?).

Min egen situation liknar Barons, även om jag inte jobbar på dagstidning. Det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket för mig att tjäna på att förändra mitt arbetssätt till det som Richard beskriver. Möjligen är det något som passar reklambyråns AD bättre.

XML? Inte i mitt jobb.
Justeringslager? Det får repro sköta.
Förhandsgranskning av separationer? Jag totalvägrar...

Det som stämmer bäst in på mig är faktiskt att jag fyller block med text och bilder.
Det går faktiskt att vara kreativ utan att blanda in en massa specialeffekter. Med risk för att verka ultrakonservativ så skapade faktiskt gamle AD-guden Alexey Brodovitch redan på 30-talet magasinssidor som är 100 gånger mer kreativa än det mesta som görs idag . Och han använde INTE InDesign...

Av den anledningen tycker jag att det är smått roande att Adobe föser fram den engelska tidningen Glamour Magazine för att man "använder de kreativa elementen som InDesign erbjuder". Japp, ni gissade rätt: droppskuggor och outlines... Brrr

Med andra ord: för mig sitter inte kreativiteten i vilket verktyg man använder utan i en själv. Från tänkt idé till färdig layout ska det dock gå fort och det är där som InDesign sviker mig.

Visst så verkar typografifunktionerna i ID vara bra. Jag ska på inget sätt säga att jag gått igenom dem alla.

Men jag kommer tillbaka till samma argument som förut:
Det är intressant att du skriver "Quarks rappa gränssnitt". Jag hade inte kunnat säga det bättre själv. Det är PRECIS det som jag saknar i ID. När min tanke på vad jag ska göra härnäst redan är tänkt, bearbetad (oftast iallafall... ) och det är dags att "röra sig vidare" i layouten så går det slött, slött, slött. Vilket gör att man ständigt blir irriterad.
Jag kan inte ha ett arbetsvertyg som saktar ner mig i mitt skapade. Inte när jag använder det programmet till 80% (om inte mer) i mitt jobb.
Utan någon annan jämförelse är det som att be en rallyförare att byta till en bil – som kanske slutför loppet på samma tid som innan – men som reagerar med fördröjning på allt man gör. (Det där kan nog bli 2004 års mest onyanserade jämförelse men jag hoppas att du förstår min poäng.)

Varför inte skapa ett mer grundläggande program? Enklare, men rappare och mer produktionsinriktat och sen låta de användarna som nu absolut vill ha de fräcka extrafunktionerna köpa till dem separat?

Ungefär som med XTensions till QXP...

Tack för svaret. CS verkar ju ha några ordentliga uppdateringar från 2:an.
Hur är det med snabbheten?

Min poäng är fortfarande att Indesign verkar vara ett program där man har prioriterat fräcka funktioner och kompabilitet med andra Adobe-produkter framför snabbhet och enkelhet. Säkert jättebra om man sitter och göra trycksaker a la amerikansk överformgivning med droppskuggor, transparens och 72 andra fräcka DTP-effekter.
Det är dock inget för mig. Jag är helt enkelt inte intresserad av alla extrafunktioner. Jag vill bara att det ska fungera smidigt för mig när väl sidorna ska produceras. Det är min norm. Allt som går från den normen måste man faktiskt anse som ett steg i fel riktning. Och det var mitt bestående intryck (ok, en dags testande kanske inte är jättemycket, men programmet lär väl knappast gå snabbare bara för att man har det igång en längre tid. Möjligen blir man van vid att det går slöare.)

Tyvärr verkar QXP 6 ha tagit några steg för långt åt just det hållet.
Varför kunde inte bara Quark ha direktöversatt QXP 4 för OSX och slängt med en extrafunktion som ger möjlighet till flera baslinjeraster?
Då hade jag varit nöjd...

OK, här har ni ID-fantaster ett användarmässigt problem som ni gärna får lösa åt mig:

Använder i jobbet QXP 4.11 under Mac OS 9.2. Varken världens nyaste program eller operativsystem. Men snabbt. Speciellt om man sitter i tidningsproduktion och det finns mer sidor att göra än tiden medger.
Firman har även en licens på ID 2.0 för att testköra. Jag bestämde mig för att ge det en chans så jag satte mig en dag för att testa lite. Mina första reaktioner är följande:

* SLÖTT. Men ok det kan ju fixa sig med nyare datorer/OS/programversioner, och som jag har fattat det så är CS snabbare.

* Paletter, paletter, paletter och ännu fler paletter. Rensade bort de mest onödiga (lager är bra i PS, men inte fullt lika bra att ha i ett layoutprogram) så jag fick lite space att jobba på.

* Extrakrafs som droppskuggor (använder jag ungefär en gång per år), transparens (använder jag ungefär två gånger per år) och möjligthet att montera PS-filer med lager (varför skulle jag vilja göra det?). Ok, bara att ignorera.

* Och slutligen (och här kommer mitt främsta argument): förmodligen världens minst genomtänkta användargränssnitt.
Exempel: jag använder mig mycket av "handen" för att hoppa runt i layouten. I QXP är snabbtangenten för detta som bekant [alt].
I Indesign? Jo, här har man "ärvt" Photoshops gamla sätt nämligen [Mellanslag]. Om man inte är inne i ett textblock för då blir [Mellanslag] nämligen (TA-DAAA!!): mellanslag. Då ska man helt plötsligt använda [alt].
HUR I HELVETE KAN MAN KOMMA PÅ NÅT SÅ JÄVLA DUMT?!
Jag skulle vilja veta hur programutvecklarna på Adobe tänkte.
"Jag vet! Vi använder oss av två OLIKA snabbtangenter varav den ena bara är en av de mest använda överhuvudtaget när man ska skriva in text. Det blir ju smidigt."
Som en bonus har man dessutom fixat till snabbzoomen så att den är mer omständig än i QXP. Bra jobbat, grabbar.

Sammanfattningsvis: Segt, proppfullt med extrafunktioner (ok, några kanske är bra...) och framförallt dåligt optimerat för oss som vi ha ett snabbt, smidigt och grundläggande produktionsverktyg.

Så kära Adobeiter, har ni nån lösning åt mig?
Nåt som kan få mig att aldrig mer vilja till åt Quarks håll?