Test: Microsoft Surface Book

För att verkligen testa vad bildpanelen går för har vi återigen tagit hjälp av SweClockers skärmvirtuos Thomas Ytterberg som synat panelen i sömmarna.

Första intrycket när vi sätter oss ned och granskar skärmen hos Surface Book är hur väl den lyckas släcka ned sitt ljus i det svarta. Kontrastförhållandet är högt, 1 800:1 vilket för IPS-paneler är väldigt imponerande. Normalt räknar man med 1 000:1 för tekniken. Lite högre på riktigt bra skärmar och påtagligt sämre på enklare skärmar och då i synnerhet TV-apparater med IPS-panel. Panelen identifieras av Windows som VVX14P048M00, en panel från Panasonic med 3 000 × 2 000 pixlar och specificerad till just de 1 800:1 i kontrastförhållande vi faktiskt också mäter.

Den här kvaliteten håller sig kvar även i vinkel och i fråga om just kontrastintryck är Surface Book helt klart en vinnare. Vi har en bärbar icke-Mac som faktiskt har en bra skärm! Även rent färgmässigt finns det inga omedelbart synliga problem. Nyansomfånget följer HDTV-färgrymd och de facto-normen. Det första och direkta intrycket är att det är alldeles utmärkt skärm med ett blank reflexfilter. Ett blankt filter har som bekant bäst förutsättningar till just djupare intryck av svärta när rummet och reflexerna så tillåter.

Surface Book och dess 13,5-tumsskärm från Panasonic följer HDTV-standard utan allt för stora problem och ger högt kontrastförhållande, 1 800:1. Nackdelarna är synbar posterisering, vilket också syns som zick-zackande mätgraf för RGB Balance, samt att mörka nyanser är för mörka. Det är fortfarande än skärm som är påtagligt bättre än den genomsnittliga bärbara icke-Macen.

Skrapar vi på den här blanka ytan består intrycket av att det är alldeles utmärkt men också en god bit från perfektion. Reflexfiltret är till att börja med väldigt blank. Det är en spegel. Jag ser inte skäggstubben men väl och tydligt den där finnen jag fick efter helgens påse grillchips. Jämfört med andra blanka skärmar är det ganska tydligt blankt.

Reflexfiltret hos den dator jag skriver detta på, Macbook Pro 15-tum av 2015 års modell, döljer mycket mer av det som reflekteras. Det är svårare att urskilja ansikten, fönster som reflekteras är inte lika ljusa och de där sviterna av grillchipsen syns inte alls. Reflektionen är helt enkelt bättre dämpade i Macbook Pro-skärmen.

Ju starkare ljus, desto mer turkost

Färgmässigt ser det också väldigt bra ut. Vitbalansen skiftar något med vilken ljusstyrka du kör. Som mest korrekt närmast D65-vitbalans är bilden vid låga nivåer på ljusstyrkan, under 80 nits och sedan blir den gradvis allt mer blåturkos. När vi kör fullt blås och ligger över 300 nits är vitbalansen ganska synbart mer turkos. Färgtemperaturen är då uppemot 7 500 Kelvin. Förstås inte helt korrekt men är du i en miljö där du vill köra så ljusstarkt som 300 nits är man antagligen troligtvis ändå inte i en miljö som lämpar sig för beslut om exakta färgnyanser.

Färgåtergivningen ligger inom marginalen för vad som kan klassificeras som ”tillräckligt rätt” där nyanser färger i genomsnitt har ett färgfel strax över ∆E 2 (Delta-E 2000). Denna felnivå gäller vid 120 nits och ökar något desto mer ljus vi skjuter på. Till slut slår den blåturkosa karaktären hos vitbalansen igenom hela färgåtergivningen när vi når 300 nits.

Förhållande på reglaget i Windows ser ut som följer:

1 nit = 1 cd/m²

Skärmen är flimmerfri och använder inte pulsbreddmodulering för att reglera ljusstyrkan. Detta är förstås positivt för ögonen och minskar risken för trötta ögon. Låg ljusstyrka med pulsbreddmodulering leder till allt tydligare flimmer ju mer man sänker ljusstyrkan. En nackdel med lysdioder som kan direktregleras flimmerfrit på det här sättet är istället att energifördelningen i ljuset blir något flytande baserat på hur mycket ljus de ska skicka ut. Därav den allt mer turkosa vitbalansen vid allt högre ljusstyrka.

Värt att tänka på är att du kan aktivera en automatisk justering av ljusstyrkan baserad på omgivningsjuset. Denna funktion tenderar att dra iväg ordentligt och lägga sig närmare 400 nits i en miljö där 200 nits hade räckt gott och väl. Här föredrog vi helt klart att reglera detta manuellt. Det hemliga knepet är Fn-tangenten följt av Del eller backsteg för att reglera styrkan på belysningen.

Tonkurva som sotar igen skuggor

Skärmen hos Surface Book trycker ned mörkgrå nyanser nära svart mot samma svarta nyans. Det är svårt för att inte säga omöjligt att urskilja de 15 – 20 nyansstegen ovanför svart. Effekten är att bilder med mycket information i skuggtoner kommer att återges mörkare än vad de är. Lågdagrar sotar igen på Surface Pro-skärmen.

För dig som tänkt skapa och arbeta med bilder är detta något man behöver tänka på då man annars kanske gör bilden för ljus. Återgiven på en skärm som är mer korrekt i sin tonkurva och inte sotar igen lika mycket i svärtan kan dina bilder istället upplevas som blaskigare än du tänkt dig. Ett utmärkt testmönster för att kontrollera teckningen av mörkaste grått är http://www.lagom.nl/lcd-test/black.php

Den manuella inställningen för ”Färgkalibrering” i Windows gör hela bilden mycket ljusare än önskat. Därför ingen lösning på att enbart mörka nyanser är för mörka.

För att lösa detta räcker det tyvärr inte med Windows enkla Färgkalibreringsassistent. Ja, du kan dra i gamma-reglaget så att nyanser som döljs faktiskt syns. Men det ljusar upp hela tonkurvan och man får något som motsvarar en potensgamma om 1.6 till 1.8 beroende på hur man drar i reglaget. Så tyvärr ingen lösning annat än att man tar fram mätinstrument och skapar en färgprofil som korrigerar för tonkurvan.

Ytterligare en situation som vi inte kan göra så mycket åt är att vi har en synbar posterisering, det vill säga tydliga band i vad som borde vara en sömlös stegring från svart till vitt. Detta syns tydligt även i mätningarna. Vad som borde vara raka streck i RGB-Balance-mätningen löper mer som ”blixtar”. Mätningen av vitbalansen sker med en full 8-bitars skala, 256 steg och en X-rite i1 Display Pro.

Vad Surface Book tack och lov lyckas med är att den här posteriseringen ändå undviker det värsta problemet. Vitbalansen genom gråskalan är fortfarande densamma. Vi slipper mardrömmen med en gråskala som skiftar i färg. Likt en gråskala med inslag av regnbåge. Till exempel att skuggtoner är gröna och mellantoner är rosa när ljusa nyanser går mot gult eller liknande fel. Den skiftning som finns mot att allt ljusare nyanser blir turkosare är så pass jämn i sitt fel att det inte stör. Det är alltså först när vi kör med hög belysning som den turkosa karaktären blir synligt.

Jämfört med Macbook Pro

Här finns det två följdfrågor. Den första är ”kommer detta att störa mig?”. Svaret är förstås ”Det beror på hur kräsen du är”. I termer av färgkvalitet är Surface Book mer än tillräckligt bra. Jämfört med den genomsnittliga bärbara skärmen är detta så mycket bättre än vad många räknar med. Profilering av skärmen med mätutrustning är tänkbart ifall du verkligen behöver kontroll över nyanser och färger.

Fråga två är ifall skärmen kan mäta sig med den hos Macbook Pro? Svaret är helt klart nej. Den Macbook Pro 15-tum 2016 vi testade har inte alls samma nivå av posterisering. Den täcker också en mycket större färgrymd, DCI-P3 där Surface book endast täcker in HDTV-färgerna ”tillräckligt bra”. Att täcka in en mindre färgrymd och ändå ge mer posterisering är ett tydligt tecken på att det inte är samma kvalitetsnivå. Macbook Pro-skärmen varierar heller inte i vitbalans med ljusstyrkan på samma sätt. Teckningen av lågdagernyanser är också bättre.

Surface Pro ger något högre kontrastförhållande, så vid samma ljusstyrka går den djupare i det svarta. Men sådana fördelar kan lätt blir mindre viktiga när man väger in helheten. Det sämre reflexfilter kan till exempel äta upp de fördelarna ganska ordentligt. På många av de här punkterna har Surface Pro ingen som helst chans mot Macbook Pro. Fast ändå: jämfört med den genomsnittliga bärbara datorn är Surface Book ändå på toppnivå. En solklar tvåa och bättre än resten. Bara tydligt slagen av Macbook Pro.