Samuel, du tycks ha en väldigt egen syn på vad agnosticism är, det är nog ingen annan som skulle beskriva det som ngt slags 50-procentsregel.
Nädå, jag anser mig i ganska gott sällskap. Vill bland annat minnas att Dawkins, Myers, Hitchens och några andra förfäktat liknande åsikter.
Rent logiskt får jag heller inte ihop det på något annat sätt. Bedömer man det som mer sannolikt att gudar finns än att de inte gör det, så är man rimligen teist. Om man däremot är av åsikten att existensen av gudar är osannolik är man inte teist. För att kunna vara agnostiker behöver man antingen bedöma det som lika troligt att gudar finns som att de inte finns, eller anse sig totalt inkapabel att ha en åsikt i frågan, vilket också är väldigt konstigt.
Så ser jag det inte alls. Det visar snarare på hur mångfacetterad och nyansrik frågan är. Att avfärda saker på det lättvindiga sätt du gör blir lite fel. Och för att kommentera vad du skrev om "ickevetenskaper" och annat, så går det alldeles utmärkt att läsa religionsvetenskap. Enligt min egen åsikt det allra bästa sättet att skaffa sig ett sunt och rejält brett perspektiv på området.
Men nu talar ju du om religionsvetenskap, d.v.s. det icke-konfessionella vetenskapliga studerandet av religioner. Teologi, d.v.s. studierna av den kristne gudens natur, är en annan femma.
Inte jag heller! Men tror du på fri vilja och ont och gott? Och lever du därefter?
Jag utgår från fri vilja som en pragmatisk förenkling av komplicerad neurovetenskap, och den etik jag tillämpar i vardagen grundar sig på att folk har fri vilja. Lite politikersvar över det hela, men jag hoppas det besvarar frågan någorlunda iaf! Men gott och ont är krångligt. Inte bestämt mig på den punkten än.