Ingemar Ragnemalm

Men det var inte så enkelt. Det var allt eller inget, och då blir det inget.

Finns det något annat sätt att flytta över så jag får synka från en annan dator, utan att blåsa ur hela iPoden?

Jag har flera Macar, men det är OK med mig att synka min iPod mot bara en av dem. Problemet är att jag synkar mot en 10.4-Mac, och 10.4 har allt sämre stöd från Apple. (Nej, jag tänker inte uppgradera den, inte just nu.) Hur flyttar jag över detta ansvar till min nya 10.6-Mac? Och enbart det, inte allt det andra jag har på datorerna.

Fast det kanske är enkelt, med flyttassistenten. Hoppas det. Jag har aldrig använt den förut, skall prova.

Det var ju ett trevligt litet program. Och Minin är betydligt snabbare, 51 MB/s mot 33-38 på MacBooken. Ja då måste flaskhalsen sitta någon annan stans.

Det kan man ju hoppas, men nu var ju frågan just specifikt hur SSD funkar i en Mini, och då är rubrikerna

"Mac Mini som mediacenter"
"Erfarenheter av Corsair SSD på Mac?"
"MacBook Pro 2010 och Intel SSD diskar"
"Någon som kör Intel X25-M SSD 160GB i iMac 27" i5?"
"Corsair SSD Force Series 2,5" 120GB"

inte sådär klockrena träffar precis. Jag har precis samma fråga, jag vill veta hur SSD blir just i en Mini. Min Mini (2009, 2 GHz, 2 GB) är rent olidligt seg, inte minst jämfört med min MacBook (2007, 2 GHz, 2.5 GB) och då undrar man ju vad som är så olika. Det kan ju vara hårddisken, men båda är 5400-varvare. MacBooken har ju bara en gnutta mer minne till sin fördel, och även när den hade mindre gick den inte alls så segt som Minin.

Det verkar har diskuterats ytterst lite här hur länge en SSD egentligen håller. För tre år sen dök det upp som sidospår här: http://www.99.se/aktuella-rykten/104543-nar-far-vi-mac-med-ssd-solid-state-disk.html

och den referade till denna:

So how long might the Flash drive in a (pricey) MacBook Air last? | Technology | guardian.co.uk

Diverse påståenden om 12 eller 51 år, om det håller vet jag inte. Vad är slutsatsen idag? Ni som haft SSD i några år, går de lika fort som när de var nya eller har de blivit sämre med tiden?

Finns det någon anlending att lita mer på SSD-diskar än USB-minnen? USB-minnen kan ju helt klart slitas ganska fort (i alla fall billigare modeller) och bli olidligt sega.

Tack, det hittade jag inte. Aningen tuffa krav, MacBooks/Minis före 2009 duger alltså inte. (Eller också gör de det ändå, ibland är kraven lite hårdare än verkligheten.) Men min 2009 MacBook skall nog klara dem.

Nån som lyckats hitta vad systemkraven är för Mac? 10.5? GMA?

Ja, men det gäller i ännu högre grad Mac-användarna, många proffsanvändare och en betydligt mer betalningsvänlig kultur. Att Windowsanvändarna ligger lågt är inte så konstigt, det är ju en lågprisplattform, men gratisplattformen Linux...? Den typiska Linuxanvändaren föreställer jag mig som en fattig men teknikkunnig person, ofta student. På TekFak finns det många studenter som är fantastiskt duktiga på Linux.

En halv miljon dollar har de fått in, låter inte som något fiasko. Över hundratusen dollar bara från Linux.

Det är konstigt, med Linux gratiskultur skulle man nästan förvänta sig att de skulle bojkotta hela konceptet, men de är en fjärdedel av det totala och högst i betalningarna. Märkligt.

Och jo, jag köpte det, och betalade förstås över alla medel. Man vill ju inte sänka Mac-medelvärdet. (Och det är ju det smarta med att de redovisar nivån, de håller priset uppe.)

Ja, men jag känner inte igen de få skådisar som är på bild, och titeln stämmer ju inte med det jag minns. Kan det finnas en till?

Fast jag upptäckte just att jag kan kika på YouTube och se om det är samma.

http://www.youtube.com/watch?v=WEiyNFbZaU4

Och här gick trådarna ihop:

http://www.youtube.com/watch?v=ooNSm6Uug3g&feature=related

för där kallas den "The Bourne Identity (1988): Treadstone 71". Där satt den, det är samma. Jag mindes namnet nästan rätt, det var bara numret som blev en bit ifrån.

Men det kostar ju besvär, papperstrassel, för att få tillbaka några tior. Lönar det sig? Många kommer att betala bara för att slippa krångla. Eller så köper man från utlandet och slipper både avgiften och besväret.

Apropå "Bourne Identity" så har jag någon gång för länge sedan sett just den historien i en helt annan filmatisering. Jag tror att min bror hyrde den på VHS så vi har inte kvar den. Det var inte världens bästa, mycket välproducerad men det var lite för mycket pangpang för pangpangandets skull. Minnet av den gör mig lite nyfiken, varför kan jag inte hitta info om den filmen? Om jag minns rätt var namnet på filmen inte alls "Bourne Identity" utan en adress, som jag inbillar mig var "Threadstone 55". Men något sådant finns inte i IMDb i alla fall så jag undrar om jag minns fel.

Finns det någon här som vet mer om tidiga "Bourne Identity"-filmatiseringar?

Jag är lite mer över hela den skalan, nåt i stil med 20-30-20-30 plus överlapp. Dvs mycket gärna bra komedier (fast de är svåra att hitta), och hemskt gärna SF och fantasy, fast drama och action räknas inte bort. Ändå känner jag mig inte som någon ren allätare precis., Action skall antingen vara rolig eller så smart att det gränsar till drama. Absolut inte action med för många skurkar, det blir bara löjligt (utan att vara roligt). Hellre en skurk än hundra. En bra film behöver inte mer.

Western har en liten andel, det är ofta mer pangpang än hjärna, men det finns ljuspunkter, smarta westerns, vi kan ju ta dem så det blir lite filmtips:

- The man who shot Liberty Valance: Mycket bra western, bästa jag sett med John Wayne. (Jag har även sett Diligensen, True Grit och Sons of Katie Elder, men även om de var hyfsade så var de inte bra nog för min rekommendationslista)
- The gunfighter (Gregory Peck): Välgjord dyster western
- The bravados (Gregory Peck): Smart western, god klass

och så finns ju Alias Smith & Jones (TV-serie), om man vill ha westernhumor. Riktigt kul faktiskt, speciellt "The MacCreedy bust". Fast talar man om westernhumor så är det ju synd att hoppa över "Det våras för sheriffen"/"Blazing saddles".

Första Craig-Bond tyckte jag var dålig, inte för att det inte är Bondstuk utan för att det är så generellt dåligt filmat, dåligt berättat. Som en utfyllnadsserie i X9. Den andra Craig har jag inte sett ens. Det som sagts om den låter just precis som sagt, som något jag läst i X9 för länge sedan - och det var inte bra ens då.

Mina favoriter är utan tvekan 60-talarna. Som någon sade tidigare, de bästa filmerna gjordes före 1970. Connerys Bond är fräsch, det var nytt och inte så förutbestämt och det känns. Där finns den i mitt tycke allra bästa, "From Russia with love".

Vill man ha actionkomedier så kan Rush Hour-filmerna vara ganska kul (Jackie Chan och en oerhört irriterande Chris Tucker). Det är knappast spännande, det känns väl möjligen som Die Hard med ett tjockt lager ironi och slapstick. Dumskoj förutsägbar action, osofistikerat men rätt kul när det är det man vill ha.

Och i det sammanhanget vill jag upprepa min rekommendation på "Vår man Flint". Där kan man verkligen gotta sig åt en skruvad kvinnosyn. Den lyckas överdriva Bond-konceptet så det faktiskt blir roligt.

Klokt sagt! Och det är därför det inte räcker att bara säga att en film är bra. Många filmer är bra ur någon synvinkel, vissa bara för att de är så dåliga att det är roligt. Bara komedier kan man lätt dela upp i fyra-fem olika kategorier där olika människor vill ha helt olika, och man kan, somsagt, vilja ha olika saker vid olika tidpunkter.

Och vad gäller thrillers, drama och action så har vi samma uppdelning. Ibland kan dum action som inte kräver någon koncentration vara skönt. Ibland vill man ha en mellannivå där agerandet är lite bättre och man kommer lite närmare karaktärerna, och handlingen hänger ihop någorlunda. Och ibland vill man se någonting intressant, verklig filmkonst, där skådisarna är totalt inne i sina roller och handlingen är sofistikerad.

Men då är det väldigt viktigt att ens förväntningar inte är helt fel. Vill man ha simpel action så blir de sofistikerade filmerna jobbiga, och tvärtom. Det gäller även om man får fel genre, eller om man känner till mycket av historien/miljön men filmen gör det helt galet (Judge Dredd, Modesty Blaise). Då blir man bara ledsen av allt man missade, alla bra saker som inte fick komma till vita duken på grund av en okunnig manusförfattare som inte ville följa konceptet.

Och ser jag en Bond vill jag ha en Bond. Men till och med då går åsikterna isär om vad en Bond skall innehålla. "I hennes majestäts hemliga tjänst" är en alldeles utmärkt Bond (med undantag för en lite seg start), och den enda Bondfilm någonsin som har ett slut som verkligen är Fleming-troget, och faktiskt det bästa slutet någon Bond-film någonsin haft. Men publiken var inte beredd på att en Bond-film slutar sorgligt! Publiken förväntade sig att Bond spöar skurken och får flickan, men i böckerna är sluten ofta mycket knepigare.